The devil's tools.

Vissa människor har svårt för att sitta still. De skruvar på sig, trummar med fötterna eller byter sittställning vart tredje minut. Jag har ett liknande problem.

Försätt mig i en position där jag inte behöver använda händerna så riskerar du i värsta fall att bli av med ett öga. Jag knäcker knogar, jag snurrar pennor mellan fingrarna, får ett mynt att vandra över knogarna, viker papper eller ritar.

Det är ett delvis omedvetet beteende, vilket har lett till teckningar ritade rakt över de viktiga anteckningarna eller pennor som flyger förbi i ögonhöjd.

Men det värsta är när jag inte har papper, penna eller mynt tillgängligt. Jag satt just och tittade på en film i all stillsamhet och upptäckte att jag byggt en borg av mitt halloweengodis.

Det är lite som de där människorna som får för sig att bygga en modell av uppsala domkyrka i tändstickor eller sockerbitar. Mitt medium för kreativitet är tydligen en frånkopplad hjärna och en skål lakritsbitar.

Not with a bang but a whimper.

Jag har svårt för att blogga.

Efter ett halvår tenderar inläggen att bli kortare och komma mer och mer sällan. Delvis beror det på att jag inte lever ett särskilt händelserikt, eller för den delen, intressant liv. En annan anledning är att jag är fruktansvärt lat och inte fungerar väl ens med självpåtagna rutiner.

För att illustrera min poäng tänkte jag berätta lite om mig själv. Jag är 25 år och förstaårsstudent på universitetet. För tredje gången. I'm just that good.

Men av någon anledning kände jag för att blogga igen. Jag har inga större illusioner om att bli populär (jag kan inte ett jota om mode), men det känns bra att mina tanka finns tillgängliga, bara ifall.

Händelsen som utlöste skrivlustan är en online-auktion. Mina föräldrar har upptäckt glädjen i att buda på krafs utan att kliva utanför dörren, så emellanåt får jag samtal hemifrån i stil med:

"Hej, behöver du ett antikt samuraisvärd?"

Pappa har en grej för afrikanska masker, spjut, sköldar och annat jox någon träsnidare kan pracka på turister. Problemet är att hans favoritsida inte har någon utlämning i Göteborg ("och jag tänker banne mig inte betala X kr för frakten"), så gissa vem som får glädjen att agera mellanförvaring åt allsköns krimskrams? Just precis.

Så där satt jag på bussen med en meterhög trästatyett föreställande en gubbe med en erigerad penis och ett otäckt flin i mitt knä och plötsligt kände jag ett behov av att berätta om detta för någon.

Därför har jag nu startat en ny blogg.

Vi får se hur detta går.