Falliskt värre

Mannen framför mig på bussen hem idag hade en baguette i fickan.

Nej detta är inte en eufemism av typen höhö, är du glad att se mig, utan karln hade bokstavligt talat en halväten baguette inkörd i jackan.

Bara att vandra runt med ett halvätet mellanmål är rätt uppseendeväckande, men det underbara i situationen är att han inte slagit in den, utan glatt satt där med fickan (och en god bit av angränsande luftutrymme) full av ost, smör och någon form av röra.

Skön kille.

Jag kan inte hjälpa att bli lite glad över någon som tänker: Fuck you jackan, jag kan bli hungrig och måste vara beredd.

Retro

Modet svänger som bekant, eller går i cirklar snarare. Jag har nog upplevt åttiotalet tre gånger vid det här laget. Anledningen till detta är att sunt förnuft tog en timeout kring -79 och att det därför finns mycket vansinne man modevis kan spexa till det med. Pälsklädda moonboots och uppsprejad hockeyfrilla? Jomenvisst!

Vanligtvis har jag inget emot garderobernas cyklicitet (bortsett från dessa förbannade skogshuggarskjortor som vägrar dö ut), men någonstans måste man sätta en gräns, och här är min:

Leopard och tigermönstrade kläder.

Gärna i något spandexliknande material.

Vem i helvete tyckte att detta var en bra grej att återinföra? När jag tänker leopardmönstrat tänker jag på en översminkad dam som börjar närma sig sitt bäst före-datum och därför känner viss press på att "hitta något stadigt". I varje större stad finns ett uteställe där den här typen av människor flockas, och man känner snabbt igen det på den dimma av ångest över flydd ungdom som ligger tätt runt hela området. Eftersom folk under trettio tror att åldrande är något som händer andra har de ofta ett smeknamn i stil med Jurassic Park.

Jag vet inte vad den bakomliggande tanken är när man som tonåring köper ett par leopardmönstrade leggings. Kanske vill man kanalisera sitt inre vilddjur, att skrika: Se upp pojkar, här är en tjej med klös! Jag ser inte något inre vilddjur, jag ser en ensamstående på trettio-något som försöker leta sig ut. Sådana där som låter som ett gäng fiskmåsar som slåss över ett kadaver när de fått lite i sig. Sådana där som aspackade kom upp och sluddrigt försökte stöta på "lammköttet" när man var yngre.

Så nu tränar vi en helt ny generation till att skrika ut sin ensamhet. De vill känna sig eftertraktade och allt jag kan ge är medlidande.

Dagens godis

Ansiktsburk

....

(förlåt)

Vilken skall bort?

Jag satt precis och skummade igenom Svd's nyhetsflöde i ren tristess när det plötsligt gick väldigt snett:

"Ovanlig fågelgäst i Gryts skärgård"

"Lidl återkallar fryst kyckling"

"Gripen misstänkt för fler våldtäkter"

Vilken av dessa hör inte hit? Om ditt svar är nummer tre har du lyckats göra en mental växling som jag inte klarade av.

"Fågel, fågel, fågel.... vänta, vad fan?"

När man kan läsa att en mytologisk varelse sitter i arresten utan att haja till får man inse att hjärnan sitter och tittar menande på klockan.

Note to self:

Exfolierande massagetvålar får under inga omständigheter kreditkortas eller på annat vis användas i trakterna kring grenen då den ökade friktionen kan leda till att kalsongerna antänds.

Det spelar ingen roll hur slut på duschcreme du har.

Ps.

Argh

Ds.

Back in the jungle

Ångesten slog över mig som en våg. Flashback. Plötsligt var jag tillbaka för att genomlida samma helvete igen. I mitt huvud har jag rest tillbaka o tiden, samma ljud och lukter och folk som plötsligt dyker upp från alla håll och stormar.... fikarummet.

För flera år sedan jobbade jag på ett kontor i en stad i ett land. På det här kontoret var man väldigt mån om att undvika förslitningsskador och den allmänna igor-hållning man får av att sitta lutad över en dator vid ett skrivbord, åtta till fem varje dag, för evigt. Lösningen på problemet låg i lite gymnastik och för detta ändamål fanns en kasettbandspelare med tillhörande gymnastikband. Singular. Ett band. Två gånger dagligen. VARJE DAG.

Gud så jag hatade det där förbannade bandet. Mitt hat överskuggade tillochmed det damen som upplåtit sin röst som "instruktör" för eländet kände, och hon hatade det, tro inget annat. Hennes röst var så extremt överpedagogisk och tillkämpat hjärtlig att det kändes som om man fått örat ingnuggat med varmt bajs. Kombinera detta med det mest sataniska hopkok av fruktansvärda åttiotalsdängor av b-sidesklass och du har inget mindre än ett tortyrinstrument. Efter tre månader av daglig kur enligt guantanamo-modellen kändes det som om någon stack nålar i hjärnan på mig varje gång det vankades paus.

Vid det här laget kunde jag alla övningar och alla låtar utantill. Jag tycktes dock vara den enda som hade förmågan att tröttna. En överväldigande majoritet av kontorsveteranerna slöt upp på ett nästan religiöst vis vid pauserna. Jag kan inte säga så mycket om själva gymnastiserandet eftersom kontorsgymnastik traditionellt utförs på ett sätt som får en att framstå som stelopererad från öronen och neråt. Men på med det där skrapande eländet till kasett och högt som satan så att alla hör, trots att de överväger mord för att slippa.

Ett halvdussin år senare sitter jag och jag tar en kopp kaffe. Caféets radio börjar plötsligt spela Jennifer Rushs lustmord av Ave Maria och jag håller på att sätta mitt kaffe i halsen samtidigt som illmaåendet slår över mig. Im back in the jungle, fighting for my sanity.