Aldrig glänsa

Mina matlådor utgör en av de där små hjärtskärande förlusterna vardagen tynger en med. Jag gillar att laga mat och trixa runt i köket och gillar även att utsätta andra för det jag skapat. Varje gång det vankas utflykt och matlåda försöker jag därför halvt undermedvetet att svänga ihop den mest avancerade kalla mat jag kan komma på, i ett patetiskt försök att fiska komplimanger för min oerhörda talang. Det är mitt hells kitchen if you will.

Så kvällen innan avfärd flänger jag runt som en idiot och donar och försöker desperat att garnera och att bygga upp min måltid på ett estetiskt tilltalande vis. Jag rullar ihop, duttar på och balanserar. Min talang för detta kan bara uttryckas i negativa termer. Jag kan laga avancerad och god mat, men inte ens med livet på spel skulle jag lyckas få upplägget att eleveras över skolköksnivå. Det hindrar mig aldrig att försöka, men förr eller senare ger jag upp, stoppar in min matlåda i kylen och går och lägger mig.

Det mesta därefter brukar vara en suddig dimma av tidigt uppvaknande, att med hjälp av ett halvöppet blodsprängt öga försöka manövrera in fötterna i rätt sko och sedan genomlida första delen av vad det nu är för gudsförgäten plats man straffats att uppleva. Men till slut närmar det sig, mitt ögonblick att glänsa. Medan alla går igenom den traditionella dansen av att rota fram sin egen mat och öppet ögna vad andra har med sig plockar jag med en konstfärdigt nonchalant min mitt mästerverk ur väskan....

....Och ofrånkomligen så har maten jag lagt så stor möda på att laga hamnat underst i högen av väskor och kastats omkring tills innehållet i min lunchlåda ser ut som resterna i en komposthink.
Varje gång känns det lite som att alla i gruppen gemensamt hjälpts åt att bajsa mig rakt i hjärtat.

Denna gången består min matlåda av en bit frysköpt paj och en delicatoboll.

Dagen efter

Alla vet vad det förväntade resultatet är om man får för sig att ringa någon på fyllan. Särskilt om denne betyder något för en. Fyllebloggande har tydligen sina egna risker, främst att man spottar ur sig ett stycke trist läsning.

Alkohol + trivial händelse = introspektion

Om jag nu bara kommit fram till något intressant åtminstone...

Att göra gott

För en timme sedan var jag på väg hem från krogen och på marken hittar jag en iPhone. Så gott som omedelbart börjar eländet vibrera i min hand och det är naturligtvis ägaren som undrar vart dennes leksak befinner sig. Så jag berättar vart jag och telefonen befinner sig och ägaren dyker upp för att åter ta sin bebis i besittning. Min belöning för det gångna är ett tack och en kram från en söt tjej.

Som synes var flickan i fråga verkligen tacksam, men jag kände verkligen ingenting inför henne eller vad jag gjort. Jag är medveten om att jag inte direkt räddat någons liv, men även kalibrerat för detta är jag helt likgiltig. Mitt handlande var bara god uppfostran på autopilot.

Så om jag nu inte känner någonting när jag gör gott, skulle jag känna någonting inför att göra ont? Vad skulle jag gjort om hon inte hade ringt precis när jag hade telefonen i min hand? Min gissning är att jag skulle kastat den i ett buskage och vandrat vidare. Troligen hade jag inte känt något för det heller.

I mitt huvud är detta bara ytterligare ett bevis på att jag inte ger ett vitten för mänskligheten.

Någon fär gärna motbevisa mig om de kan, men jag hyser inget större hopp om frälsning.