Aldrig glänsa

Mina matlådor utgör en av de där små hjärtskärande förlusterna vardagen tynger en med. Jag gillar att laga mat och trixa runt i köket och gillar även att utsätta andra för det jag skapat. Varje gång det vankas utflykt och matlåda försöker jag därför halvt undermedvetet att svänga ihop den mest avancerade kalla mat jag kan komma på, i ett patetiskt försök att fiska komplimanger för min oerhörda talang. Det är mitt hells kitchen if you will.

Så kvällen innan avfärd flänger jag runt som en idiot och donar och försöker desperat att garnera och att bygga upp min måltid på ett estetiskt tilltalande vis. Jag rullar ihop, duttar på och balanserar. Min talang för detta kan bara uttryckas i negativa termer. Jag kan laga avancerad och god mat, men inte ens med livet på spel skulle jag lyckas få upplägget att eleveras över skolköksnivå. Det hindrar mig aldrig att försöka, men förr eller senare ger jag upp, stoppar in min matlåda i kylen och går och lägger mig.

Det mesta därefter brukar vara en suddig dimma av tidigt uppvaknande, att med hjälp av ett halvöppet blodsprängt öga försöka manövrera in fötterna i rätt sko och sedan genomlida första delen av vad det nu är för gudsförgäten plats man straffats att uppleva. Men till slut närmar det sig, mitt ögonblick att glänsa. Medan alla går igenom den traditionella dansen av att rota fram sin egen mat och öppet ögna vad andra har med sig plockar jag med en konstfärdigt nonchalant min mitt mästerverk ur väskan....

....Och ofrånkomligen så har maten jag lagt så stor möda på att laga hamnat underst i högen av väskor och kastats omkring tills innehållet i min lunchlåda ser ut som resterna i en komposthink.
Varje gång känns det lite som att alla i gruppen gemensamt hjälpts åt att bajsa mig rakt i hjärtat.

Denna gången består min matlåda av en bit frysköpt paj och en delicatoboll.

Dagen efter

Alla vet vad det förväntade resultatet är om man får för sig att ringa någon på fyllan. Särskilt om denne betyder något för en. Fyllebloggande har tydligen sina egna risker, främst att man spottar ur sig ett stycke trist läsning.

Alkohol + trivial händelse = introspektion

Om jag nu bara kommit fram till något intressant åtminstone...

Att göra gott

För en timme sedan var jag på väg hem från krogen och på marken hittar jag en iPhone. Så gott som omedelbart börjar eländet vibrera i min hand och det är naturligtvis ägaren som undrar vart dennes leksak befinner sig. Så jag berättar vart jag och telefonen befinner sig och ägaren dyker upp för att åter ta sin bebis i besittning. Min belöning för det gångna är ett tack och en kram från en söt tjej.

Som synes var flickan i fråga verkligen tacksam, men jag kände verkligen ingenting inför henne eller vad jag gjort. Jag är medveten om att jag inte direkt räddat någons liv, men även kalibrerat för detta är jag helt likgiltig. Mitt handlande var bara god uppfostran på autopilot.

Så om jag nu inte känner någonting när jag gör gott, skulle jag känna någonting inför att göra ont? Vad skulle jag gjort om hon inte hade ringt precis när jag hade telefonen i min hand? Min gissning är att jag skulle kastat den i ett buskage och vandrat vidare. Troligen hade jag inte känt något för det heller.

I mitt huvud är detta bara ytterligare ett bevis på att jag inte ger ett vitten för mänskligheten.

Någon fär gärna motbevisa mig om de kan, men jag hyser inget större hopp om frälsning.

Yay me!

I ett fall av ren mental onani fick jag för mig att kika på statistiken till bloggeländet. Detta är bloggmotsvarigheten till att ställa sig framför spegeln och spänna sig, eller manuellt hjälpa till mot gravitationens onda inflytande.

Utöver den förväntade mängden träffar från indexeringstjänster och liknande fick jag även se en googlehänvisning, nämligen till mitt användande av ordet "falliskt" (självklart är det den typen av ord som letar sig tillbaka till mig). Jag hade naturligtvis inget val utan var tvungen att själv googla ordet och döm min förvåning när jag upptäcker att jag är googlefyra på böjningen av detta användbara adjektiv. Jag antar att ett stort grattis till mig själv är på sin plats. Jag önskar bara att inlägget sökningen ledde till vart ett jag gillat.

Ifall blixten nu skulle råka slå ner två gånger följer nu en egen hemsnickrad definition på fallisk, eftersom jag inte vill att någon skall behöva gå hem besviken:

Fallisk (adjektiv):
Eng. Phallic

Påminner om en kuk. Skål på er!

Oäkta offer, Faktisk förövare

Hej, jag lever fortfarande ifall ni, mina fiktiva läsare, undrade.

Jag är tekniskt sett fortfarande i vinterdvala, men jag läste något så ofattbart korkat att jag blev så lycklig att jag bara var tvungen att skriva lite på er.

Är det någon som missat det faktum att nån japanofil blivit dömd till barnporrbrott för teckningar?

Jag blev oerhört glad när jag läste om det hela, dels för att lagen i sig är ett praktexempel på illa genomtänkt curlande, dels för att vi har en advokat som i det här fallet måste ha gått ut i försvar för vad som enligt två fällande domar är barnporr (något jag tycker är oerhört roligt att fundera på). Vad som faktiskt får det att vrida sig i skallen på mig är att offret i det här fallet definieras som barn i allmänhet, själva konceptet barn påstås alltså ha tagit stryk av bilderna i fråga.

Alla som antingen har egna barn eller blivit utsatta för andras ohängda avynglingar vet att barn i själva verket har oförtjänt god status. Vi talar trots allt om små skrikiga saker som om de hade befunnit sig i en maktposition troligen orsakat alla sorters folkmord. De är kort och gott Hitler, fast med bättre pr (och Churchills utseende). Förklara detta för en mamma och du slipper bli bjuden tillbaka, hon lider nämligen av det ultimata Stockholmssyndromet.

I praktiken har vi nu då en blasfemilag, vilket ju alltid är positivt. Jämförelsen med Muhammedkarikatyrerna känns inte långt borta, även om jag hellre hade velat ha en hop arga muslimer med vässade skägg efter mig. Mammor är ju helt skogstokiga och oresonliga*.

Vad som gör mig ännu lyckligare är att jag nu har en vattentät metod för att bli av med och smutskasta folk jag inte tycker om. Se och lär:

Rita ett par streckgubbar som gör något porrigt (eller så porrigt du nu kan göra det med streckgubbar). Markera med en bildtext att de som gör "det" är underåriga. Skicka till ditt offer, jag menar förövaren, och ring polisen på dem. Det kan vara svårt att tajma polisen med barnporren så antingen får du dagligen smyga dit och pula ner en kopia i deras brevlåda, eller så får du eventuellt spraymåla det på fasadväggen, etc. Innehav är innehav, använd din fantasi. Jag är rätt säker på att jag nu kommer att vinna alla anställningsintervjuer på walkover från konkurrenterna.

Men varför stoppa där? Tryck ut några hundra ex och skicka till valfri politiker, exempelvis Justitieministern. Tidningarna är alltid glada i att lustmörda någon politiker verbalt och henne gillar de inte till att börja med, vilket jag i det här fallet kan ha viss förståelse för.

*Påminn mig för övrigt om att skriva om mammor med terrängstridsbarnvagnar och varför de alltid tycks ha ett enormt behov av att passera den fläck volym du för stunden råkar uppta.

Som ett postskriptum skall jag kanske passa på att påpeka att vi hade en socialdemokratisk regering när vår nuvarande barnporrlag gick igenom. Ask må vara knäppare än en burk gräshoppor, men rätt skall vara rätt.

Väck mig i april

Tänker inte komma ut förän all den där vita skiten är borta. Så v.g och far åt helsicke fram till i vår.