When nature calls

Vintern är definitivt här nu.

Jag vet detta därför att mina öron höll på att skrumpna och ramla av när jag klev utanför dörren i morse, vilket är den vetenskapligt fastslagna metoden för att bevisa vinterns ankomst. Jag gillar vintern, mer än sommaren till och med, vilket är ett väldigt kontroversiellt uttalande i detta land. Men det ligger något nästan andaktsfullt över årstiden. Plus att jag i egenskap av nattuggla gillar när ljuset försvinner framåt fyrasnåret. Jag drabbas snarare av sommardepressioner, vilket infaller när man skall försöka få något vettigt gjort när det känns som nån jävel siktat in sig på en med ett gigantiskt förstoringsglas.

Det finns dock ett litet minus i årstidsrecensionen och det är snön. Indirekt i alla fall. Jag bor i stan, vilket betyder en hel massa andra människor i området. Temat för mitt kvarter verkar vara hundägande. Det går två byrackor per capita här och samtliga hundar har naturbehov. Folk är som regel bra på att plocka upp efter sig, men det är fortfarande svårt obehagligt när gångbanan avgränsas av ett halvmeter brett stråk av ilsket gul snö på varje sida. De små kräken gör lika bra ifrån sig på sommaren, men då är man i varje fall tacksamt omedveten om den tankbil med kiss man kliver i på väg hem.

Bäst är det när snön lagt sig i drivor och fått frysa till, då slutar ägarna ens försöka utan man får balansera i den tunna stig som trampats upp. En del är till och med så kreativa att de slutar ta med påsar, utan bara hyttar över lite snö enligt den traditionella djurägarparollen 'syns det inte finns det inte'. Svårt okul i mars när det töat fram och man får klafsa fram genom ett kvartal ansamlad lättja och torrfoder.

*edit*

Vad i hela helsicke? Gled in på Svenska Dagbladet och möttes av följande syn:



Man kunde tro att vi plötsligt drabbats av akut nordlig breddgrad efter att ha levt hela livet någonstans kring ekvatorn. Polcirkeln har alltid vart vår granne, yo. Det luktar lösnummersförsäljning lång väg. Här nere i syd gnälls det om ynka tio minusgrader. Jag har sovit i tält i bra mycket kallare väder än så utan att få någon intresserad av filmrättigheterna till händelsen.

Artikeln om hur farlig kylan kan vara är ett stycke underbar läsning. Minns du när du var nybliven tonåring och lade ner svåra mängder möda på frisyren och garderoben i rädsla över att någon skulle garva åt dig och jorden gå under? Minns du din mammas förmaningar om behovet av mössor och jackor som gick ner över ändan? Hur du skulle få lunginflammation och dö och att hälften av kroppsvärmen går ut genom huvudet? Exakt sådan är artikeln.

Ett stycke härlig nostalgi såhär i vintermörkret.

Told ya

Som sagt. Absolut gehör för explosioner.

Önskar jag fått en superkraft som jag kunnat göra något vettigt med i stället.

Boombox

Någonting exploderade just.

Jag vet inte om det är för att jag är ett legitimerat förortsbarn eller för att min inskrivningsförrättare bestämde att jag skulle göra lumpen åt mig, men jag är väldigt bra på att känna igen explosioner.

För ett år sedan eller så var det någon som under en helgnatt försökte spränga en svartklubb.

Under det tillfället satt jag och spelade tevespel med en vän och vi båda hör en rejäl smäll eka över hamnen.

Min vän: "Åskar det?"

Jag (upptagen med att försöka skjuta ihjäl så många datoranimerade människor som möjligt): "Nej, det där var en explosion."

Min vän: "Nej, alltså. Det small till utifrån."

Jag: "Mm... jag vet. Det var en explosion. Är väl en bomb eller något."

Varpå min vän ger mig en blick som om jag kom från en annan planet.

Ni vet den där scenen framåt slutet i alla krigsfilmer där den ärrade veteranen med tusenmilablick ställs i kontrast mot den unge rekryten? Gärna genom att någon form av artillerigranat slår ner en bit bort och den unge rekryten slänger sig platt i leran medan den krigströtte veteranen ger honom en blick av avsmak? Det var ungefär den scenen som min väns blick förmedlade.

Nog för att jag hört en del smällar, både när jag var med i kamouflagescouterna och när det sprängts för gruvdrift, men det är inte precis så att jag kämpat mig genom Europa i kampen mot nazismen.

Kanske har jag en väldigt säregen version av absolut gehör.

Om att vara omgiven av andra

Jag äger en lägenhet.

Detta kanske inte verkar som ett vidare dramatiskt eller kontroversiellt uttalande, men det är för att ni inte känner mig. Min personlighet ligger någonstans mellan cynisk och "flytta ut i ett torp i skogen och skjut efter eventuella bärplockare som förirrar sig in på ägorna".

Trots detta trivs jag rätt bra. Jag har genom chockterapi på en studentkorridor kommit över känslan av att vara huvudpersonen i min egen dokusåpa och till och med vant mig vid att ytterdörrarna i byggnaden närmast verkar fungera som klanglådan på en gitarr. Jag kommer till och med rätt bra överens med grannarna, på det svenska sätt som innebär att man hjärtligt hejar på folk man inte minns namnen på, men springer på i trappan ett par gånger i veckan. Det är ungefär så mycket social kontakt jag känner att jag behöver ha ut av min omedelbara omgivning.

Det finns dock ett undantag och det är grannarna rakt under mig som flyttade in i somras. Det rör sig om ett par i min egen ålder vilket man kunde tro skulle leda till bättre grannrelationer, kanske tom ett hejande varje dag om våra scheman överlappade. Så blev dock inte fallet. De hänfaller nämligen i en annan stereotyp, nämligen folk som behandlar dig som om du vore ett spöke. Jag hälsar, men får knappt en mött blick tillbaka. Detta är frustrerande nog i sig, men det hela kommer lite till sin spets när en viss händelse läggs i vågskålen.

Strax efter att de flyttat in skulle jag iväg och stod på uppfarten och väntade på att bli upplockad av en vän med bil. När jag står där och väntar blir jag medveten om kvidanden som tycks härröra från någonstans bakom och ovanför mig. Efter att det nått en nivå där jag inte längre kan ignorera det vänder jag mig om och jovisst, det är de nyinflyttade grannarna som med ett fönster på glänt "inviger" lägenheten. Jag känner inte killen, men han verkar veta vad han skall göra då kvidandet gradvis övergår till rena djuriska stönanden. Det är då min telefon ringer.

Utan att tänka svarar jag och inleder ett samtal med vad som visar sig vara min chef. Tonen och tempot på samtalet börjar raskt gå knaggligare och knaggligare för varje extra högt stönande som letar sig fram genom etern. Jag vet inte varför, men min initiala reaktion är att försöka låtsas som om ingenting var fel, vilket är väldigt svårt när sex ljudligt händer i bakggrunden. Jag tror inte på telepati, men jag kunde bokstavligen höra tanken "vad fan gör han" rota sig i hjärnan på chefen. Till slut fick jag ge upp, avbryta mig och förklara exakt hur det låg till, ackompanjerat av slutet på ett av ljuden att döma, lyckat samlag.

Så i min trappuppgång har jag grannar jag inte hört ett ord av, men däremot hur de låter när det går för dem. Det orättvisa i sammanhanget är att jag anser att det är de som borde vara obekväma när de stöter på mig i trappan och inte tvärtom.

Är det någon som vet vad ett torp kostar?

Konfirmation

Trettioplus, en blogg jag följer, länkade i ett kort inlägg till en video där telefonförsäljare försöker peppa upp sig inför arbetsdagen. Jag har själv jobbat med telefonförsäljning och känner tydligt igen mig.

På företaget i fråga hade man alltid s.k briefings innan man fick sätta sig vid telefonen och prostituera ut sin själ. Trots den väldigt auktoritära tonen på termen, som troligen är lånad från militärens mission briefings, rör det sig om de ledsnaste av peppmöten. Receptet är som följer:

Tag en del företagsinfo, rör ihop med försäljningssiffror och två teskedar självaffirmation på bästa Oprah-manér, strö på applåder efter tycke, ät och njut.

Det kan vara svårt att tro, men jag hade inte någon riktig koll på hur utvecklingsstört det framstod förän jag satt i telefon med datasupporten och personen i andra änden frågade mig om jag var på ett väckelsemöte.

Anledningen till att det gick omärkt förbi är att hela säljarmiljön är så inlindad i den där typen av pseudo-intellektuella smörja som utgör ledarskapskurser, självaffirmationsböcker och amerikanska talkshower att det helt enkelt försvinner i bakgrundsbruset. Konceptet verkar vara att i bästa kult-tradition hela tiden matas med det "positiva" budskapet och produktens förträfflighet att man till slut skall börja tro på skiten man försöker sälja kunderna.

Det började med en månad lång sälj- och produktkurs och fortsatte när man delades in i team som förväntades tävla med varann, inte för någon form av priser, utan för tävlans skull. Det sistnämnda bär eko av den gamla sovjetpropaganda som cyniskt uppmanade till kamratlig tävlan mellan olika arbetslag.

Att jobba i den miljön påminner om när man sakta doppar allt mer av kroppen i det kalla vattnet, med tanken att man skall vänja sig vid kylan. Teorin är sund, men när man når grenhöjd och kulorna retirerar in i kroppen så fort att man får lock i öronen inser man att det var en dum idé.

För min del kom grenhöjd efter ungefär ett halvår, med allt sämre försäljningsresultat för varje vecka som gick. Så jag slutade och nästa gång jag är lika desperat efter ett jobb tänker jag gå med i främlingslegionen i stället.

Av jord är det kommet...

Idag har jag i sällskap med resten av kursarna varit på studiebesök på en soptipp (dont ask).

Jag har fått bekanta mig med biogasframställningens och deponeringarnas underbara värld. Jag har även (tvångs)bekantats med lukten av kräks på långkok. Det påstods att de blivit mycket bättre på luktsaneringen. Oh joy.

Vi hade en mycket engagerad och kunnig ingenjör till guide, som trots att han stod inför en svår mental uppförsbacke försökte framställa verksamheten som ett fantastiskt kretslopp där omarbetat material går till nyproduktion och avfall bidrar till energiframställning. Jag vill inte på något sätt framställa mig som motsträvig, men allt jag kunde tänka på var "The human centipede".

Det märkligaste av allt var den av universitetet inhyrda tourbus vi for omkring i och tittade på verksamheten med, ackompanjerat av ingenjörens beskrivningar på P.A-systemet. Det sammantagna intrycket var det av världens ledsnaste sightseeing.

"Och till vänster om oss har vi det komposterade materialet. Till höger ser ni vår upprötningsanläggning, där vi..."

Det enda som hade kunnat göra situationen fullkomlig vore ifall några vilsna turister vandrat ombord på tourbussen innan avfärd och tvingats med på spektaklet, med automateld på kamerorna inför samhällets stora kretslopp.

Även om verksamheten i sig faktiskt är intressant på ett rent analytiskt plan är det fortfarande inget jag rekommenderar som utflyktsmål på semestern.

Lögner, förbannade lögner och...

Tydligen är jag het skit inom statistikvärlden just nu. Det skramlar in statistiska undersökningar från alla håll och senast en från Sifo, som är anmärkningsvärd för att den är så stor att jag tror den gjorde ett märke i golvet när brevbäraren med våld lyckats pula in den genom brevinkastet.

Eftersom de lottar ut stålers så gav jag mig i kast med att fylla i den (och kände mig som den sämsta sortens prostituerad), men fick till slut ge upp. Jag gjorde högskoleprovet en gång i tiden och jag svär på att det är mindre omfattande. Jag orkade mig ungefär halvvägs och gav upp på sida 22. Ett snabbt överslag senare och jag insåg att en trisslott är mer tidsmässigt lönsam, oavsett vilket jobb man kan tänkas ha.

På dessa 22 sidor hann jag dock lägga märke till både en och två saker som fick mig att höja på ögonbrynen:

Sverige har inte bara en, utan två tidskrifter om traktorer. What. The. Fuck.

I en lista över fritidsaktiviteter (hur ofta gör du något av följande) hittar jag "sjunger i kör" inklämt mellan "spelar dataspel" och "läser böcker". Jag var snabbt tvungen att hitta sista datum för inskick för att kontrollera att enkäten inte är från 1910.

Under en lång lista över produkter som finns i hushållet i stil med vitvaror och elektronik hittar jag följande tre "ting":

hund

katt

häst

Jo, för det är nästan samma kategori som värmepumpar, kameror och espressobryggare. Hur fan kom häst med i listan förresten? Det kan knappast vara det tredje populäraste husdjuret i svenska hushåll.

Undersökningen i sig är rent obarmhärtig. Det är uppemot tio sidor bara om vilka dags/kvällstidningar man följer. Flyktingfrågorna* klaras däremot av med ett enkelt kryss. Invandringspolitik, schminvandringspolitik, vi behöver större nyans på kvällstidningsfrågorna.

.... statistik

*Missförstå mig rätt här. Jag är inte lika enkelspårig som sverigedemokraterna, men har man tagit upp det får man utveckla sig lite grann. Om man är för eller emot ökad flyktingmottagning säger inte ett dugg utan någon form av klarifiering.

Stundens allvar

Jag tänkte göra något jag förhoppningsvis inte kommer nödgas göra särskilt ofta, nämligen bruka allvar för en stund. Detta med anledning av serieskottlossningarna i Malmö.

Nu när total politisk panik utbrutit över den s.k nye lasermannen har Malmöpolisen fått nationell förstärkning, så vitt jag förstår det. Detta är bra, eftersom folk känner sig otrygga eller direkt hotade av knäppskallen i fråga. Det hela påminner lite om the Beltway sniper, han som visade sig vara dem och åkte omkring och sköt folk ur bagageluckan på en bil. Slumpfaktorn och godtyckligheten i dåden gör att människan får svårt att normalisera det hela, på samma sätt som gör att folk kan ignorera att enorma antal människor dör i svält, aids och malaria världen över.

Men nu har vi extra poliser patrullerande omkring, särskilt i de områden som bedöms vara högriskområden för vidare dåd, däribland Rosengård. Rosengård har som bekant inte direkt varit lugnt innan den här knäppskallen dök upp och det sker dessutom fortfarande stenkastningar mot poliserna (vilket känns än mer idiotiskt i sammanhanget). Det jag nu undrar är vad som händer ifall man lyckas hitta och gripa den här illdådsmannen? Dra ut alla extra poliser igen? Resten av oss kanske är trygga men med eller utan prickskytt finns det områden i Malmö där folk inte känner sig trygga, där det fortfarande kommer att skjutas och gängen styra, och är inte polisen skyldiga att skapa den tryggheten åt dem?

Jag vet inte vem jag skall hålla ansvarig, polis, politiker eller både och, men någon har misslyckats kapitalt med just detta.