Perkele

Anklagade min nya antiperspirantdeo för att vara crap, men nu såg jag att det satt ett genomskinligt innerlock över själva stiftet. Så nu anklagar jag min nya antiperspirantdeo för att avsiktligt försöka få mig att framstå som korkad i stället.

Fuck you, deo.

Teknikens dunder

Efter att min gamla mobil helt oväntat tog ett bad i toaletten* har jag nu fått skaffa en ny. Eftersom jag inte kan stå emot grupptryck blev det en smartphone, men inte en iPhone eftersom de enda appleprodukter jag ägt visat sig ha en livslängd motsvarande ett paket filmjölk. Min första iPod bestämde sig för att ta en permanent semester efter mindre än två veckor. Ändå försöker folk ideligen pimpa ut både Apple och Steve Jobs till mig mer eller mindre konstant. Det är så man kunde tro att Apple inte har egna reklamare utan bett sina groupies att försöka hjälpa till.

Men nu har jag en ny slick liten leksak med alla funktioner jag aldrig visste att jag behövde. Väldigt flashigt med touchscreens, men det hade varit mer praktiskt om jag inte vart född med fem prinskorvar på varje hand. Scenen som utspelar sig när jag skall försöka använda eländet är helt fantastisk. Den närmsta jämförelsen för när jag desperat står och tummar mobilen och mumlar en bön på temat "men nej, varför... jag tryckte inte där, jag vill scroll... men vaf..", är en artritisk neanderthalare som försöker spela orgel. Det är svårt att känna sig mindre low-tech än när man inte kan hantera en funktion som uppstått för att göra saker enklare.

Urf durf från grottan och gott nytt år.

* Eftersom detta ofrånkomligen händer efter besöket står man där paralyserad medan man försöker bestämma sig för om man skall spola eller gräva.

Back in business

Jag tog ett tidigt juluppehåll för att åka upp och förgylla släktens tillvaro med min närvaro och efter det har jag mer eller mindre känt mig tvingad att hålla mig borta från internet. Det som skrämt bort mig är främst löpsedlarna. Jag har redan tidigare ondgjort mig över hur de haussat upp vår pittoreska lilla köldknäpp, men sedan gick det än mer över styr och det är först nu jag känt mig stark nog att kommentera vidare.

Så, scenariot strax innan julafton var "jävlars, det är snö och skit och Sverige som ligger vid ekvatorn är helt oförberett på denna bizarra tilldragelse". I Malmö stod tågen still, bussarna var försenade och det var närmast ett krigstillstånd som rådde. I alla fall om man får tro tidningarna. Vet ni vem som inte var försenad? Brevbäraren, och han fick ändå försöka kryssa genom snödrivorna på sin cykel jämngammal med finska vinterkriget. Rent allmänt verkar malmöborna inte ge upp cykeln för mindre än lava eller att det regnar armeringsjärn.

Att någons farmor ger sig ut på sin cresent med hjul tunnare än mitt skägg förtar bilden av den katastrofsituation som löpsedlarna gapar om, eller hur?

I övrigt har inte mycket hänt. Föräldrar och föräldrahem är sig likt och de eviga fejder som pågår på en gata med ett dussin hushåll inträffar fortfarande med en tröttsam regelbundenhet. Naturligtvis är mina släktingar i centrum av det hela, som vanligt. Man kan tycka att någon form av självinsikt borde kunna dras av det faktum att de i tio år varit den utlösande faktorn i varje småsint liten grälsjuk dispyt som utspelat sig i området, men icke.

Turligt nog rör det sig i år om en intern stridighet och jag slapp genomlida Kalle anka och tråkig juldagsmiddag. Huzzah!

Programmet Grannfejden (eller vad det nu hette) hade kunnat göra ett halvdussin program här och sparat sjuka mängder pengar på att de bara kunnat stå på en fläck och låtit magin flöda, så att säga.

Jag tror att släkt är cirkel nummer sex i helvetet.

Hemresan

Juletider har utöver de vanliga krämporna en fasa som den tycks dela med andra högtider och större ledigheter, nämligen den obligatoriska resan till föräldrahemmet för att visa päronen att man lever. Det hela följer ett program med tightare koreografi än en genomsnittlig balett och kan enkelt delas upp i ett antal mindre akter.

Akt ett: Bokningen

Att boka biljetter är något jag gillar att göra kvällen innan. Är det någonting jag avskyr är det att bygga min dag kring ett orubbligt schema. Om du inte gillar att anlända vid halv fyra efter att ha tillbringat dagen med att byta tåg i allsköns små avkrokar fungerar detta inte under storhelger. Så du får vackert försöka fundera ut vad som skulle passa din rytm en månad eller två i förväg och att inte grimasera allt för mycket när du ser vad kalaset kostar.

Akt två: Packningen

När jag packar följer jag en precis metod för att samla ihop sakerna man kan tänkas behöva ha med sig inför en resa. Det börjar sent kvällen innan med att jag går och samlar plagg i små högar efter att ha luktat på dem för att konstatera deras gångbarhet. Därefter tappar jag fokus och går och gör något annat resten av kvällen. En timma innan jag skall iväg följer en panikrusning där jag kastar slumpmässigt valda ting mot bagaget tills jag kommit upp i en ansenlig hög med kläder och annat. Därefter försöker jag klämma in så mycket jag kan i bagaget och plockar gradvis ut fler saker tills jag med våld kan få igen väskan. Därefter går jag och gör mig i ordning. Fem minuter innan jag skall iväg kommer jag ihåg viktiga papper, laddare och annat jag inte klarar mig utan och försöker klämma ner dem också. Färdig!

Akt tre: Att hinna med tåget

Att försöka att komma i lagom tid till stationen är något av en konst. I vanliga fall hade du enkelt kunnat vandra i ungefär rätt riktning och problemet hade vart löst, men nu har du en väska full med blytackor med dig och detta alternativ går därför bort. I stället måste du underkasta dig lokaltrafikens nyckfulla gudar och det är här det krångliga kommer in i bilden. Om du helt kallt antar att allt kommer att klaffa kommer bussen vara sen. Slänger du i stället in extra marginaler kommer trafiken flyta på eller så hinner du av en slump med en försenad buss och får därför spendera en halvtimme med att slänga dig ur vägen för kvinnor med barnvagnar (vi är sju miljarder nu, att du lyckats föröka dig gör dig inte till något viktigt) och folk som går i onaturliga tempon (lååååångsaaaamt) och helt ignorerar flödet av människor omkring dem.
Det är ett vågspel.

Akt fyra: Tågresan

Denna akt kommer inte att bitcha om förseningar eller liknande, jag är mer kreativ än så i min klagolåt. Nej, vad jag verkligen retar mig på är designen på vagnarna. Någonstans sade någon designer att det kunde vara en häftig idé om man kunde göra som salongsbord med säten vända in mot bordet så att grupper av resenärer kan umgås med varandra och öka trevnaden under resan. På planeringsstadiet gick sedan någonting väldigt, väldigt fel. Som hämnd för något satte de fyra människor vända mot varandra men gav dem bara benutrymme för två. Så varje år händer samma sak, jag klämmer mig genom vagnen och letar efter mitt säte. Jag kommer närmare och närmare salongsborden och hoppas mot alla odds att min plats ligger bortom dessa.

Ofrånkomligen är jag först på plats, slår mig ner och väntar med en sjunkande känsla i magen. Naturligtvis är mina medresenärer tilltagna antingen i längd eller bredd och ofta en kombination av båda två. En annan intressant detalj med designen är att sätena i princip saknar lutning eller skålning för stöd av ryggen. Så nu får jag spendera fyra timmar med att skruva obekvämt på mig och försöka hitta en sittställning som gör att jag får stöd för ryggen och samtidigt lyckas hitta en ledig bit golvyta att göra av mina ben på. Tack som fan för salongsborden, chefen. Utan dem hade jag inte kunnat utbyta besvärade blickar och grimaser med giraffmannen mitt emot.

Akt fem: Ankomsten

Detta är den kortaste av akterna, men känns alltid som den längsta. Vid det här laget är du svettig av att ha suttit hopkurad efter att ha förlorat armbågsfäktningen med din stolsgranne, du har ont i ryggen och du förbannar den dag du korsat vägar med gruppen av medelålders damer på utflykt (aka "tjejgänget" eller "flickorna").

Vem denne sataniske kreatör än var så hade han antagligen en manisk blick som sade: "Låt oss göra dem högljudda! Låt oss göra dem aningen berusade på rödvin! Låt oss ge dem ett skratt som en flock fiskmåsar över ett kadaver! Ahahahahaha!"

Så nu står du och väntar på att valfri släkting skall sladda in på stationen och hämta upp dig. Tåget är troligen några minuter försenat, men det gör ingenting för din skjuts är ännu mer sen. Antagligen satte de sig i bilen precis i samma sekund tåget rullade in på stationen. De har ringt dig upprepade gånger på vägen för att fråga när du är framme. Du ringde dem både innan och under resan för att meddela din akomsttid, men likt killen i memento är det inget som fastnar. Sedan när du väl kommit fram till föräldrahemmet och hunnit sätta en fot över tröskeln är det dags att umgås! Att du likt en hemvändande soldat med posttraumatiskt stressyndrom helst vill låsa in dig i ett rum för att bearbeta upplevelserna har ingen som helst bäring på dem.

Och stannar jag hemma blir det ingen ände på gnället, men god jul för all del, era kräk.

Manliga upptåg

Detta inlägg kan mycket väl vara skälet till att internet skapades i första början. Det kan inte bli mycket bättre och vi kan nu återgå till att skicka brev och shoppa på det gamla goda viset. Det enda problemet är att det på internet är svårt att ringa in och bygga ett minnesmonument på platsen för historiska (hysteriska) händelser.

På samma sätt är det svårt att gå tillbaka till saker man felaktigt fått för sig och uppskattat för dess egen sak. För att illustrera vad jag menar:

Häromdagen nämnde en väninna att hennes arbetsgivare nu beställt in skyddsvästar och knivhandskar. I fem underbara sekunder hade hade jag en bild bakom näthinnan som var helt fantastisk, en bild av improviserade vapen tagna ur postapokalyptiska filmer, asiatisk action (där fysik och praktikalitet behandlas med avsmak) och datorspel. Sedan insåg jag naturligtvis vad det var hon menade, men minnet av de fem sekunderna var helt klart värd den kommande besvikelsen.

Jag misstänker att det är något väldigt pojkaktigt över det hela. Vi växer egentligen aldrig upp, vi blir bara längre och hårigare. Jag tror inte det finns många som skulle tacka nej till en eldkastare om vi blev erbjudna en. Att hälften av oss inte skulle ha möjlighet eller mod att använda den hör inte saken till. Att den andra halvan utan tvekan skulle lyckas sätta eld på antingen sig själva eller en skog har inte heller med saken att göra, eldkastaren vore fortfarande det bästa som hänt oss. För en kort stund hade vi kunnat komma undan från vår alldagliga tillvaro och uppleva vårt egentliga kall; att vara Surt, Mixcoatl eller Pelé inkarnerad.

För kan vi inte vara Batman så kan vi åtminstone vara en gud av eld och förstörelse. Det är troligen så vi upptäckte elden. För tusentals år sedan såg någon en skog brinna ner efter ett åsknedslag eller en vattendroppe som fokuserat ljuset rätt och utbrast:

"Coolt! Jag vill kunna göra sådär!"

Och det är ungefär allt man behöver veta om ena halvan av mänskligheten.

Lystring

Detta är ett allmänt informationsmeddelande. Expressen har nu uppgraderat 'snökaoset' till 'dödskylan'. Detta är den näst högsta nivån i vädervarningssystemet och folk uppmanas att vara rädda, men köpsugna.

Jag gillar även hur köld tydligen mäts i antalet döda i Polen. Det är inte direkt det enda dödsrekordet från andra världskriget på polsk mark. Man får hoppas att de nöjer sig med kylan.

In medias res

Internet tenderar att öka effekten av något. Roliga saker görs ännu roligare och dåliga saker blir sämre. Alla som bildsökt något och uttryckt sin önskan lite slarvigt vet dessutom att det inte finns någon övre gräns för hur äckligt någonting kan göras med internets hjälp.

Vad jag tänkte prata om i det här fallet rör en sak ur kategorin dåligt, nämligen tidningar. Redan från start har vi en hög cellulosa innehållande kändisskvaller, feltolkningar och snedvridna budskap. Detta bortser dessutom från att vi i vår hand har en sorts Guinness rekordbok för illdåd, dumheter och allmänt otrevliga ting. Det enda skälet till att köpa en är för att ha något att banka på teven med, när den visar något förjäkligt.

Sedan reste sig internet upp, pekade och utbrast 'Detta är riktig skit och jag vet hur vi kan göra det sämre!'

Sagt och gjort så införde de kommentarsfält till artiklarna. I nyhetssegment brukar de ofta ta in ett kort klipp som visar någon medelsvensson och hur han/hon påverkas av detta. I tidningen åtföljs varje artikel av fem hundra medelsvenssons som ältar sina vanföreställningar, bizarra ställningstaganden och i värsta fall försöker vara roliga.

Jag avskyr konspirationsteorier, jag fullkomligt hatar dem. Folk tror att regeringar drar i trådar till höger och vänster och sedan sopar det under mattan, när alla vet att en genomsnittlig statsapparat, så frekvent att det verkar avsiktligt, lyckas fumla till de saker de gör helt öppet. Innan nättidningar fanns så kunde man leva trygg i förvissningen om att det bara var jänkare bosatta i ett torp i bergen, tillsammans med fyra hagelbrakare och ett får som kunde tro så urbota dumma saker. Tack vare kommentarsbilagorna har jag nu fått reda på att det inte finns något som är för vansinnigt för att folk boende i ditt närområde skall kunna tro på det.

Även om man nu bortser från de människor som verkar vara uppfödda på hembränt och därför lider av hjärnskador finns det en hel del som kan ge en migrän. En klassiker är folk som är så indoktrinerade av ett politiskt ställningstagande att ett land med motsvarande värderingar inte kan göra något fel. Jag har även fått reda på att det inte finns någon politisk värdering i något land som inte har anhängare i Sverige. Häromdagen såg jag exempelvis folk på fullaste allvar ta Nordkorea i försvar. Nordkorea! Att tycka att Nordkorea har utrymme för ett par reformer borde lämpligen vara det minst kontroversiella uttalandet någonsin i ett samtal om politik. I ren naivitet trodde jag att detta var de politiska värderingarnas minsta gemensamma nämnare, en sorts joker att spela om man inte kände för att hamna i gräl den dagen, men icke så!

Jag kommer nog aldrig att göra mig känd som någon som är full av hopp inför mänskligheten, men internet hjälper inte direkt till.

Fuck

Jag har fyra timmar att slå ihjäl.

Det snöar utav bara helsicke idag och resan till universitetet var som 'Mad max' och 'Flykten från new york' kombinerat. Jag vill inte försöka överdriva på något vis, men mina bedrifter tar sig närmast legendariska proportioner när jag kämpar mot den vägg av snö som färdas horisontellt längs med gatorna. Vi har ju av pressen blivit informerade om att det är snökaos och livsfarlig kyla.

Och bussarna sedan. Hamnar en snöflinga på gatan går hela lokaltrafiken i däck och situationen hjälps inte ett dugg av passagerarna. Reaktionen på en buss uppdykande är samma som när livbåtarna börjar firas ned från Titanic, samma som när folk försökte klämma sig på sista helikoptern ut ur Saigon, eller när folk försökte ta sig ut ur Ostpreussen '44-45. Om jag säger trängsel är hälften inte sagt.

Vad är det med bussar som gör att folk plötsligt börjar bete sig som panikslagna nötkreatur? Folk klämmer sig framför, trycker på bakifrån och skulle utan att tveka trampa ner någons farmor för att hinna före och få en sittplats. Jag känner mig extremt billig om jag försöker, det är lite som att sälja ut sig för ett sketet säte, så jag får ofrånkomligen stå.

Så när jag slutligen kommit fram och unnar mig en segrares kopp kaffe i fikarummet möts jag av frågande blickar av institutionssekreteraren.

"Vad gör du här?"

"Öhhh.... föreläsning?"

"Den är inställd, jag skickade ut ett mail för ett tag sedan."

Jo, för det första jag gör när jag stiger upp är att boota upp datorn och kolla mailen. Mitt falling down-moment låg inte långt borta i det läget.

Så har någon något förslag på hur jag skall slå ihjäl fyra timmar?

When nature calls

Vintern är definitivt här nu.

Jag vet detta därför att mina öron höll på att skrumpna och ramla av när jag klev utanför dörren i morse, vilket är den vetenskapligt fastslagna metoden för att bevisa vinterns ankomst. Jag gillar vintern, mer än sommaren till och med, vilket är ett väldigt kontroversiellt uttalande i detta land. Men det ligger något nästan andaktsfullt över årstiden. Plus att jag i egenskap av nattuggla gillar när ljuset försvinner framåt fyrasnåret. Jag drabbas snarare av sommardepressioner, vilket infaller när man skall försöka få något vettigt gjort när det känns som nån jävel siktat in sig på en med ett gigantiskt förstoringsglas.

Det finns dock ett litet minus i årstidsrecensionen och det är snön. Indirekt i alla fall. Jag bor i stan, vilket betyder en hel massa andra människor i området. Temat för mitt kvarter verkar vara hundägande. Det går två byrackor per capita här och samtliga hundar har naturbehov. Folk är som regel bra på att plocka upp efter sig, men det är fortfarande svårt obehagligt när gångbanan avgränsas av ett halvmeter brett stråk av ilsket gul snö på varje sida. De små kräken gör lika bra ifrån sig på sommaren, men då är man i varje fall tacksamt omedveten om den tankbil med kiss man kliver i på väg hem.

Bäst är det när snön lagt sig i drivor och fått frysa till, då slutar ägarna ens försöka utan man får balansera i den tunna stig som trampats upp. En del är till och med så kreativa att de slutar ta med påsar, utan bara hyttar över lite snö enligt den traditionella djurägarparollen 'syns det inte finns det inte'. Svårt okul i mars när det töat fram och man får klafsa fram genom ett kvartal ansamlad lättja och torrfoder.

*edit*

Vad i hela helsicke? Gled in på Svenska Dagbladet och möttes av följande syn:



Man kunde tro att vi plötsligt drabbats av akut nordlig breddgrad efter att ha levt hela livet någonstans kring ekvatorn. Polcirkeln har alltid vart vår granne, yo. Det luktar lösnummersförsäljning lång väg. Här nere i syd gnälls det om ynka tio minusgrader. Jag har sovit i tält i bra mycket kallare väder än så utan att få någon intresserad av filmrättigheterna till händelsen.

Artikeln om hur farlig kylan kan vara är ett stycke underbar läsning. Minns du när du var nybliven tonåring och lade ner svåra mängder möda på frisyren och garderoben i rädsla över att någon skulle garva åt dig och jorden gå under? Minns du din mammas förmaningar om behovet av mössor och jackor som gick ner över ändan? Hur du skulle få lunginflammation och dö och att hälften av kroppsvärmen går ut genom huvudet? Exakt sådan är artikeln.

Ett stycke härlig nostalgi såhär i vintermörkret.

Told ya

Som sagt. Absolut gehör för explosioner.

Önskar jag fått en superkraft som jag kunnat göra något vettigt med i stället.

Boombox

Någonting exploderade just.

Jag vet inte om det är för att jag är ett legitimerat förortsbarn eller för att min inskrivningsförrättare bestämde att jag skulle göra lumpen åt mig, men jag är väldigt bra på att känna igen explosioner.

För ett år sedan eller så var det någon som under en helgnatt försökte spränga en svartklubb.

Under det tillfället satt jag och spelade tevespel med en vän och vi båda hör en rejäl smäll eka över hamnen.

Min vän: "Åskar det?"

Jag (upptagen med att försöka skjuta ihjäl så många datoranimerade människor som möjligt): "Nej, det där var en explosion."

Min vän: "Nej, alltså. Det small till utifrån."

Jag: "Mm... jag vet. Det var en explosion. Är väl en bomb eller något."

Varpå min vän ger mig en blick som om jag kom från en annan planet.

Ni vet den där scenen framåt slutet i alla krigsfilmer där den ärrade veteranen med tusenmilablick ställs i kontrast mot den unge rekryten? Gärna genom att någon form av artillerigranat slår ner en bit bort och den unge rekryten slänger sig platt i leran medan den krigströtte veteranen ger honom en blick av avsmak? Det var ungefär den scenen som min väns blick förmedlade.

Nog för att jag hört en del smällar, både när jag var med i kamouflagescouterna och när det sprängts för gruvdrift, men det är inte precis så att jag kämpat mig genom Europa i kampen mot nazismen.

Kanske har jag en väldigt säregen version av absolut gehör.

Om att vara omgiven av andra

Jag äger en lägenhet.

Detta kanske inte verkar som ett vidare dramatiskt eller kontroversiellt uttalande, men det är för att ni inte känner mig. Min personlighet ligger någonstans mellan cynisk och "flytta ut i ett torp i skogen och skjut efter eventuella bärplockare som förirrar sig in på ägorna".

Trots detta trivs jag rätt bra. Jag har genom chockterapi på en studentkorridor kommit över känslan av att vara huvudpersonen i min egen dokusåpa och till och med vant mig vid att ytterdörrarna i byggnaden närmast verkar fungera som klanglådan på en gitarr. Jag kommer till och med rätt bra överens med grannarna, på det svenska sätt som innebär att man hjärtligt hejar på folk man inte minns namnen på, men springer på i trappan ett par gånger i veckan. Det är ungefär så mycket social kontakt jag känner att jag behöver ha ut av min omedelbara omgivning.

Det finns dock ett undantag och det är grannarna rakt under mig som flyttade in i somras. Det rör sig om ett par i min egen ålder vilket man kunde tro skulle leda till bättre grannrelationer, kanske tom ett hejande varje dag om våra scheman överlappade. Så blev dock inte fallet. De hänfaller nämligen i en annan stereotyp, nämligen folk som behandlar dig som om du vore ett spöke. Jag hälsar, men får knappt en mött blick tillbaka. Detta är frustrerande nog i sig, men det hela kommer lite till sin spets när en viss händelse läggs i vågskålen.

Strax efter att de flyttat in skulle jag iväg och stod på uppfarten och väntade på att bli upplockad av en vän med bil. När jag står där och väntar blir jag medveten om kvidanden som tycks härröra från någonstans bakom och ovanför mig. Efter att det nått en nivå där jag inte längre kan ignorera det vänder jag mig om och jovisst, det är de nyinflyttade grannarna som med ett fönster på glänt "inviger" lägenheten. Jag känner inte killen, men han verkar veta vad han skall göra då kvidandet gradvis övergår till rena djuriska stönanden. Det är då min telefon ringer.

Utan att tänka svarar jag och inleder ett samtal med vad som visar sig vara min chef. Tonen och tempot på samtalet börjar raskt gå knaggligare och knaggligare för varje extra högt stönande som letar sig fram genom etern. Jag vet inte varför, men min initiala reaktion är att försöka låtsas som om ingenting var fel, vilket är väldigt svårt när sex ljudligt händer i bakggrunden. Jag tror inte på telepati, men jag kunde bokstavligen höra tanken "vad fan gör han" rota sig i hjärnan på chefen. Till slut fick jag ge upp, avbryta mig och förklara exakt hur det låg till, ackompanjerat av slutet på ett av ljuden att döma, lyckat samlag.

Så i min trappuppgång har jag grannar jag inte hört ett ord av, men däremot hur de låter när det går för dem. Det orättvisa i sammanhanget är att jag anser att det är de som borde vara obekväma när de stöter på mig i trappan och inte tvärtom.

Är det någon som vet vad ett torp kostar?

Konfirmation

Trettioplus, en blogg jag följer, länkade i ett kort inlägg till en video där telefonförsäljare försöker peppa upp sig inför arbetsdagen. Jag har själv jobbat med telefonförsäljning och känner tydligt igen mig.

På företaget i fråga hade man alltid s.k briefings innan man fick sätta sig vid telefonen och prostituera ut sin själ. Trots den väldigt auktoritära tonen på termen, som troligen är lånad från militärens mission briefings, rör det sig om de ledsnaste av peppmöten. Receptet är som följer:

Tag en del företagsinfo, rör ihop med försäljningssiffror och två teskedar självaffirmation på bästa Oprah-manér, strö på applåder efter tycke, ät och njut.

Det kan vara svårt att tro, men jag hade inte någon riktig koll på hur utvecklingsstört det framstod förän jag satt i telefon med datasupporten och personen i andra änden frågade mig om jag var på ett väckelsemöte.

Anledningen till att det gick omärkt förbi är att hela säljarmiljön är så inlindad i den där typen av pseudo-intellektuella smörja som utgör ledarskapskurser, självaffirmationsböcker och amerikanska talkshower att det helt enkelt försvinner i bakgrundsbruset. Konceptet verkar vara att i bästa kult-tradition hela tiden matas med det "positiva" budskapet och produktens förträfflighet att man till slut skall börja tro på skiten man försöker sälja kunderna.

Det började med en månad lång sälj- och produktkurs och fortsatte när man delades in i team som förväntades tävla med varann, inte för någon form av priser, utan för tävlans skull. Det sistnämnda bär eko av den gamla sovjetpropaganda som cyniskt uppmanade till kamratlig tävlan mellan olika arbetslag.

Att jobba i den miljön påminner om när man sakta doppar allt mer av kroppen i det kalla vattnet, med tanken att man skall vänja sig vid kylan. Teorin är sund, men när man når grenhöjd och kulorna retirerar in i kroppen så fort att man får lock i öronen inser man att det var en dum idé.

För min del kom grenhöjd efter ungefär ett halvår, med allt sämre försäljningsresultat för varje vecka som gick. Så jag slutade och nästa gång jag är lika desperat efter ett jobb tänker jag gå med i främlingslegionen i stället.

Av jord är det kommet...

Idag har jag i sällskap med resten av kursarna varit på studiebesök på en soptipp (dont ask).

Jag har fått bekanta mig med biogasframställningens och deponeringarnas underbara värld. Jag har även (tvångs)bekantats med lukten av kräks på långkok. Det påstods att de blivit mycket bättre på luktsaneringen. Oh joy.

Vi hade en mycket engagerad och kunnig ingenjör till guide, som trots att han stod inför en svår mental uppförsbacke försökte framställa verksamheten som ett fantastiskt kretslopp där omarbetat material går till nyproduktion och avfall bidrar till energiframställning. Jag vill inte på något sätt framställa mig som motsträvig, men allt jag kunde tänka på var "The human centipede".

Det märkligaste av allt var den av universitetet inhyrda tourbus vi for omkring i och tittade på verksamheten med, ackompanjerat av ingenjörens beskrivningar på P.A-systemet. Det sammantagna intrycket var det av världens ledsnaste sightseeing.

"Och till vänster om oss har vi det komposterade materialet. Till höger ser ni vår upprötningsanläggning, där vi..."

Det enda som hade kunnat göra situationen fullkomlig vore ifall några vilsna turister vandrat ombord på tourbussen innan avfärd och tvingats med på spektaklet, med automateld på kamerorna inför samhällets stora kretslopp.

Även om verksamheten i sig faktiskt är intressant på ett rent analytiskt plan är det fortfarande inget jag rekommenderar som utflyktsmål på semestern.

Lögner, förbannade lögner och...

Tydligen är jag het skit inom statistikvärlden just nu. Det skramlar in statistiska undersökningar från alla håll och senast en från Sifo, som är anmärkningsvärd för att den är så stor att jag tror den gjorde ett märke i golvet när brevbäraren med våld lyckats pula in den genom brevinkastet.

Eftersom de lottar ut stålers så gav jag mig i kast med att fylla i den (och kände mig som den sämsta sortens prostituerad), men fick till slut ge upp. Jag gjorde högskoleprovet en gång i tiden och jag svär på att det är mindre omfattande. Jag orkade mig ungefär halvvägs och gav upp på sida 22. Ett snabbt överslag senare och jag insåg att en trisslott är mer tidsmässigt lönsam, oavsett vilket jobb man kan tänkas ha.

På dessa 22 sidor hann jag dock lägga märke till både en och två saker som fick mig att höja på ögonbrynen:

Sverige har inte bara en, utan två tidskrifter om traktorer. What. The. Fuck.

I en lista över fritidsaktiviteter (hur ofta gör du något av följande) hittar jag "sjunger i kör" inklämt mellan "spelar dataspel" och "läser böcker". Jag var snabbt tvungen att hitta sista datum för inskick för att kontrollera att enkäten inte är från 1910.

Under en lång lista över produkter som finns i hushållet i stil med vitvaror och elektronik hittar jag följande tre "ting":

hund

katt

häst

Jo, för det är nästan samma kategori som värmepumpar, kameror och espressobryggare. Hur fan kom häst med i listan förresten? Det kan knappast vara det tredje populäraste husdjuret i svenska hushåll.

Undersökningen i sig är rent obarmhärtig. Det är uppemot tio sidor bara om vilka dags/kvällstidningar man följer. Flyktingfrågorna* klaras däremot av med ett enkelt kryss. Invandringspolitik, schminvandringspolitik, vi behöver större nyans på kvällstidningsfrågorna.

.... statistik

*Missförstå mig rätt här. Jag är inte lika enkelspårig som sverigedemokraterna, men har man tagit upp det får man utveckla sig lite grann. Om man är för eller emot ökad flyktingmottagning säger inte ett dugg utan någon form av klarifiering.

Stundens allvar

Jag tänkte göra något jag förhoppningsvis inte kommer nödgas göra särskilt ofta, nämligen bruka allvar för en stund. Detta med anledning av serieskottlossningarna i Malmö.

Nu när total politisk panik utbrutit över den s.k nye lasermannen har Malmöpolisen fått nationell förstärkning, så vitt jag förstår det. Detta är bra, eftersom folk känner sig otrygga eller direkt hotade av knäppskallen i fråga. Det hela påminner lite om the Beltway sniper, han som visade sig vara dem och åkte omkring och sköt folk ur bagageluckan på en bil. Slumpfaktorn och godtyckligheten i dåden gör att människan får svårt att normalisera det hela, på samma sätt som gör att folk kan ignorera att enorma antal människor dör i svält, aids och malaria världen över.

Men nu har vi extra poliser patrullerande omkring, särskilt i de områden som bedöms vara högriskområden för vidare dåd, däribland Rosengård. Rosengård har som bekant inte direkt varit lugnt innan den här knäppskallen dök upp och det sker dessutom fortfarande stenkastningar mot poliserna (vilket känns än mer idiotiskt i sammanhanget). Det jag nu undrar är vad som händer ifall man lyckas hitta och gripa den här illdådsmannen? Dra ut alla extra poliser igen? Resten av oss kanske är trygga men med eller utan prickskytt finns det områden i Malmö där folk inte känner sig trygga, där det fortfarande kommer att skjutas och gängen styra, och är inte polisen skyldiga att skapa den tryggheten åt dem?

Jag vet inte vem jag skall hålla ansvarig, polis, politiker eller både och, men någon har misslyckats kapitalt med just detta.

Falliskt värre

Mannen framför mig på bussen hem idag hade en baguette i fickan.

Nej detta är inte en eufemism av typen höhö, är du glad att se mig, utan karln hade bokstavligt talat en halväten baguette inkörd i jackan.

Bara att vandra runt med ett halvätet mellanmål är rätt uppseendeväckande, men det underbara i situationen är att han inte slagit in den, utan glatt satt där med fickan (och en god bit av angränsande luftutrymme) full av ost, smör och någon form av röra.

Skön kille.

Jag kan inte hjälpa att bli lite glad över någon som tänker: Fuck you jackan, jag kan bli hungrig och måste vara beredd.

Retro

Modet svänger som bekant, eller går i cirklar snarare. Jag har nog upplevt åttiotalet tre gånger vid det här laget. Anledningen till detta är att sunt förnuft tog en timeout kring -79 och att det därför finns mycket vansinne man modevis kan spexa till det med. Pälsklädda moonboots och uppsprejad hockeyfrilla? Jomenvisst!

Vanligtvis har jag inget emot garderobernas cyklicitet (bortsett från dessa förbannade skogshuggarskjortor som vägrar dö ut), men någonstans måste man sätta en gräns, och här är min:

Leopard och tigermönstrade kläder.

Gärna i något spandexliknande material.

Vem i helvete tyckte att detta var en bra grej att återinföra? När jag tänker leopardmönstrat tänker jag på en översminkad dam som börjar närma sig sitt bäst före-datum och därför känner viss press på att "hitta något stadigt". I varje större stad finns ett uteställe där den här typen av människor flockas, och man känner snabbt igen det på den dimma av ångest över flydd ungdom som ligger tätt runt hela området. Eftersom folk under trettio tror att åldrande är något som händer andra har de ofta ett smeknamn i stil med Jurassic Park.

Jag vet inte vad den bakomliggande tanken är när man som tonåring köper ett par leopardmönstrade leggings. Kanske vill man kanalisera sitt inre vilddjur, att skrika: Se upp pojkar, här är en tjej med klös! Jag ser inte något inre vilddjur, jag ser en ensamstående på trettio-något som försöker leta sig ut. Sådana där som låter som ett gäng fiskmåsar som slåss över ett kadaver när de fått lite i sig. Sådana där som aspackade kom upp och sluddrigt försökte stöta på "lammköttet" när man var yngre.

Så nu tränar vi en helt ny generation till att skrika ut sin ensamhet. De vill känna sig eftertraktade och allt jag kan ge är medlidande.

Dagens godis

Ansiktsburk

....

(förlåt)

Vilken skall bort?

Jag satt precis och skummade igenom Svd's nyhetsflöde i ren tristess när det plötsligt gick väldigt snett:

"Ovanlig fågelgäst i Gryts skärgård"

"Lidl återkallar fryst kyckling"

"Gripen misstänkt för fler våldtäkter"

Vilken av dessa hör inte hit? Om ditt svar är nummer tre har du lyckats göra en mental växling som jag inte klarade av.

"Fågel, fågel, fågel.... vänta, vad fan?"

När man kan läsa att en mytologisk varelse sitter i arresten utan att haja till får man inse att hjärnan sitter och tittar menande på klockan.

Note to self:

Exfolierande massagetvålar får under inga omständigheter kreditkortas eller på annat vis användas i trakterna kring grenen då den ökade friktionen kan leda till att kalsongerna antänds.

Det spelar ingen roll hur slut på duschcreme du har.

Ps.

Argh

Ds.

Back in the jungle

Ångesten slog över mig som en våg. Flashback. Plötsligt var jag tillbaka för att genomlida samma helvete igen. I mitt huvud har jag rest tillbaka o tiden, samma ljud och lukter och folk som plötsligt dyker upp från alla håll och stormar.... fikarummet.

För flera år sedan jobbade jag på ett kontor i en stad i ett land. På det här kontoret var man väldigt mån om att undvika förslitningsskador och den allmänna igor-hållning man får av att sitta lutad över en dator vid ett skrivbord, åtta till fem varje dag, för evigt. Lösningen på problemet låg i lite gymnastik och för detta ändamål fanns en kasettbandspelare med tillhörande gymnastikband. Singular. Ett band. Två gånger dagligen. VARJE DAG.

Gud så jag hatade det där förbannade bandet. Mitt hat överskuggade tillochmed det damen som upplåtit sin röst som "instruktör" för eländet kände, och hon hatade det, tro inget annat. Hennes röst var så extremt överpedagogisk och tillkämpat hjärtlig att det kändes som om man fått örat ingnuggat med varmt bajs. Kombinera detta med det mest sataniska hopkok av fruktansvärda åttiotalsdängor av b-sidesklass och du har inget mindre än ett tortyrinstrument. Efter tre månader av daglig kur enligt guantanamo-modellen kändes det som om någon stack nålar i hjärnan på mig varje gång det vankades paus.

Vid det här laget kunde jag alla övningar och alla låtar utantill. Jag tycktes dock vara den enda som hade förmågan att tröttna. En överväldigande majoritet av kontorsveteranerna slöt upp på ett nästan religiöst vis vid pauserna. Jag kan inte säga så mycket om själva gymnastiserandet eftersom kontorsgymnastik traditionellt utförs på ett sätt som får en att framstå som stelopererad från öronen och neråt. Men på med det där skrapande eländet till kasett och högt som satan så att alla hör, trots att de överväger mord för att slippa.

Ett halvdussin år senare sitter jag och jag tar en kopp kaffe. Caféets radio börjar plötsligt spela Jennifer Rushs lustmord av Ave Maria och jag håller på att sätta mitt kaffe i halsen samtidigt som illmaåendet slår över mig. Im back in the jungle, fighting for my sanity.

Valnatt

Jaha. Det där gick ju som det gick. De enda som är nöjda är väl SD.

Om valvakan har jag bara en sak att säga egentligen. Vad fan gav de Luuk för ett uppdrag egentligen? Springa omkring och dryga sig mot folk? Fast det är klart, det hade kunnat få upp stämningen vid tolvslaget ifall de bytt över till Luuk där han jagar någon stackars ungdomsförbundare över fälten för att mobba skiten ur denne.

En annan reflektion är att Sd lyckades knipa fem procent i arjeplog. De har väl inga invandrare att slänga ut där uppe? Eller är det några förvirrade samer som trott att det är svenskarna som skall bli utslängda? "Rasistika renjävlar" är en alternativ teori som framförts av min kumpan.

Kommer kännas extra risigt att stiga upp i morgon.

Blodsband

Min bror är för närvarande i Spanien för att springa i tjurrusning. Igen.

Jag tänkte spendera denna lördag med en bok, en försvarlig mängd tobak och eventuellt en drink om andan faller på. Känner jag mig vild kanske jag drar igång lite musik i bakgrunden.

Jag undrar vem av oss som är adopterad?

Detta påminner lite om det nästan perversa nöje praktiskt taget alla män och en förvånande stor andel av kvinnor finner i att få saker att explodera. Det är illa nog att ett gäng män tyckt att det varit en kul grej att exempelvis kuta för livet framför ett halvt ton väldigt ilsken biff, men vad värre är att kvinnor tydligen tyckt detta är attraktivt då anlagen för adrenalinjakt hängt kvar. Man får dessutom räkna in bortfallet som uppstår genom att betéendet utan tvekan lett till många sista ord på temat "bara man vet vad man gör är detta helt riskfr...åskitockså".

Fast det är klart, en enkel förklaring är att alla adrenalinpundare jag träffat tycks ha ett patologiskt behov av att berätta om sina eskapader för alla de lyckas tränga in i ett hörn och är det något flickor gillar så är det en pojke som gillar sig själv.

Äckliga ord

I ett samtal med en vän försökte jag använda adjektivet kavat, vilket naturligtis föll helt platt då jag som regel umgås med folk under pensionsålder, så nu skulle jag då alltså försöka förklara mitt ordval. Detta innebär vissa svårigheter för mig då jag har ett gott ordförråd, men ingen som helst förmåga att förklara betydelsen av ett ord. I stället för att köra min vanliga utläggning fylld av "um, äh liksom" googlade jag eländet och hittade en sida med synonymer (logiskt nog döpt till synonymer.se). Denna upptäckt tog en underlig vändning då jag bland synonymerna till kavat återfann orden "käck" och "klämmig", vilka båda ger mig väldigt underliga vibbar.

En käck person går omkring med en uppsyn av rödbrusig godmodighet, är olidligt hjälpsam och gillar ordvitsar. Klämmig låter mest obscent och lite oeftertänksamt sexistiskt. Jag har svårt att se en man beskrivas som klämmig utan att en regnbåge på något vis kommer in i bilden. Kanske är det jag som är sexisten i sammanhanget.

Det tog inte slut där. I ett fall av enveten självspäkning slog jag även upp synonymerna för "ärtig", vilket är ett rätt vidrigt ord i sig (det låter som något en lågstadiefröken skulle kunna vara), men bland synonymerna fann jag till min fasa adjektiv som flott, raffig, piffig och läcker.

De första tre får mig att tänka på zoologiska museer, där allsköns hopsjunkna, dammiga exemplar av i naturen vackra djur ställs till allmän beskådan. Samma sak är det med raffig och piffig. De var säkert fräcka och lite vågade på sjuttiotalet, när någon modekolumnist svängde sig med dem för att visa för läsarna hur häftigt hon levde. Sedan sköt någon orden, stoppade upp dem och de kan numera endast ses i SAOB.

Läcker har däremot hängt kvar i bruk genom att förändras. Generationen innan min armbågade varandra i sidan för att påkalla uppmärksamhet på den "läckra bruden" och idag är läcker något man kallar sportbilar och stridsflygplan. Det som gör att ordet hamnat på min hatlista är den ursprungliga betydelsen, vilken är god eller välsmakande. Som i "idag serverar vi läckra hamburgare", varpå alla behöver gå iväg för att kräkas en stund. Svårt vidrigt.

Är det bara jag som tänker på sådant här?

Perkele

Visste att det var något jag glömt göra.

Det tog mig tio minuter bara att lista ut kombinationen av login, mail och lösenord jag använt för bloggeländet. Livet är hårt för den paranoide.

Jag är för övrigt tjugosex nu. Hurra.

Blast from the past.

Idag fick jag ett reklamblad från ett företag som vill ordna klassåterträff för min högstadieklass. Allt jag behöver göra är att slänga iväg 500 spänn till deras konto så sköter de resten. Cynikern i mig noterade att det inte stod något om vad som händer med stålarna ifall festen inte blir av. Surt om man är den enda nostalgikern i en klass av cyniker.

Inbjudan/reklambladet informerade även om att det snart kommer att skickas ut klasslistor och massa annat. Dessa utskick kommer kvickt följa sin föregångare i runda arkivet.

Jag hyser inget agg mot min gamla skolklass eller någonting, jag är bara ointresserad av att bli ihopparad med ett antal främlingar som tror att de vet något om en. And lets get this straight, vi är främlingar. Det enda gemensamma vi har är skit som hänt någon i tidiga tonåren och alla som haft att göra med femtonåringar vet att de sällan har något vettigt att bidra med. Vi har även samtalet "Så vad gör du nuförtiden? Åfan?" att välja på, vilket är en cirkel av helvetet bara i sig. Då måste man plötsligt låta engagerad över främlingens karriär också. "Så du är en golvsopare i Flen? Wow! Och hur är det?"

Så vi kommer att prata tonårsminnen. Och eftersom ingen av oss hade med varann att göra efter skolan kommer det bara vara skolminnen. Det enda intressanta skolminnet jag har var det år jag ägnade mig åt att bryta ner min engelskalärare psykiskt*. Sedan kommer vi att uppdatera varann om vad vi gör numera. Därefter kommer vi inte att ses igen. Oh, ja låter helt fantastiskt. Men vet ni, jag köper hellre en häftapparat (49.90:-) och ägnar en kväll åt att häfta fast min pung i väggen. Det låter aningen mindre plågsamt.

Det enda som vore mer tragiskt vore att komma dit och upptäcka att de inte är främlingar utan exakt samma personer som de var när de gick i högstadiet. So count me out.




*Vad du som en självosäker kvinna i medelåldern inte vill ha är en intelligent unge som inte bara kan, utan är rejält uttråkad av dina stenciler.

Blandband

Det här med bloggandet har varit lite av en inställd avgång redan från start, även om jag sporadiskt postar. Dagens (nattens) inlägg är lite gott och blandat jag sett.

Punkt ett på dagordningen är den lokala kebabvagnen som jag idag vid lunchtid frekventerade för att inhandla en falafelrulle. Tryckfelsnisse har varit framme när de skulle slänga upp menyn på skyltarna, så tydligen kan man få homos som tillbehör till falafeln. Svårt frestande och väldigt kul för någon med den mentala mognaden som hos en trettonåring. Nej, jag växte aldrig upp, jag blev bara längre och fick hår på nya ställen.

Punkt nummer två gäller en viss artikel i Expressen.
Jag saknar ord. Tja, jovisst. Tekniskt sett är det ofredande, men vad skall de göra åt saken egentligen? Killen pröjsar folk för att bli sparkad i kulorna, så jag tror inte direkt att fängelse skulle göra honom rädd. Sätter de handfängsel på honom kanske han tar det som förspel.