Cruel and unusual

Trots att det inte framgick av det förra inlägget är jag hemma hos päronen och sitter just och försöker slänga ihop faderns nya nätverksserver för jobbet.

Goda nyheter: Chanserna är goda att jag kan få med mig en och annan nu redundant extern hårddisk med mig hem.

Dåliga nyheter: Gissa vem som blivit eleverad till inoficiell nätverksansvarig?

I övrigt har jag väldigt svårt för faderns smak på skrivbordsprydnader. Han gillar den typ av meningslösa "evighetsmaskiner", med kulor i snören och balansvikter och dylikt.

Små men viktiga delar av min hjärna håller i nuläget på att försöka vrida sig själva ur led. Och folk klagar över waterboarding.

Stilla natt

Jag har ganska svårt för traditioner och inte minst julen. Släkt är bra, men bara i lagom doser och julen är i sig en överdos på samtliga inblandade komponenter. Julmaten varar en vecka längre än högtiden och folk skall överallt ge en julhälsningar med maniskt uppskruvade grin (av den typ man annars ser när det vankas solsken en eftermiddag i augusti). Jag är dessutom säker på att jag inte är den enda som lagt märke till att julpyntet åker fram tidigare för varje år. Jag räknar med att år 2045 så kommer affärernas säljlusta gått så ur fas med verkligheten att de i slutet av november sätter upp nästa års julprydnader.

Det jag verkligen, verkligen har svårt med är de som fortfarande tycker att de där eländiga disneyklippen gör julafton. En släkting till mig garvar lika hårt över den där jävla schackfärgen varenda år, så att hela släkten skall fösas in framför teven för att beskåda eländet är en självklarhet för honom. Kalla mig gärna för en grinch, men där och då överväger specifika delar av min panikande hjärna att kniva honom i rent självförsvar.

Tack och lov så har man växt ifrån presentandet så att man slipper fejka tacksamhet över något krafs ens faster, som tycks tro att man är en 56-årig kanslist, givit en. Jag har fortfarande kvar en igelkott i glas någonstans. Det var tydligen vad hon såg framför sig när hon funderade över vad en tioåring kan tänkas vilja ha.

Nåja, det kunde vara värre. Jag har med bred marginal passerat den gräns som skiljer mig från vuxendrickat, så jag kan åtminstone dränka min ångest.

God jul och så vidare.

Ett riktigt sömnpiller.

Följande nyhet är rätt intressant i vissa avseenden. Randi är skarpögd och har ju gjort sig känd för att kunna avslöja skojare och kvacksalvare, men om man är en hammare börjar problem till slut att likna spikar. Egentligen var det dock kommentaren om en bok som fick mig att reagera. Att ligga förlamad i ett rum i 20 år låter bara aningen mindre intressant än att läsa en bok som beskriver hur det var att ligga förlamad i ett rum i 20 år.

Sedan sagt så blir jag också väldigt misstänksam varje gång något fantastiskt rörande händer. Cyniker? Vem, jag?!

The devil's tools.

Vissa människor har svårt för att sitta still. De skruvar på sig, trummar med fötterna eller byter sittställning vart tredje minut. Jag har ett liknande problem.

Försätt mig i en position där jag inte behöver använda händerna så riskerar du i värsta fall att bli av med ett öga. Jag knäcker knogar, jag snurrar pennor mellan fingrarna, får ett mynt att vandra över knogarna, viker papper eller ritar.

Det är ett delvis omedvetet beteende, vilket har lett till teckningar ritade rakt över de viktiga anteckningarna eller pennor som flyger förbi i ögonhöjd.

Men det värsta är när jag inte har papper, penna eller mynt tillgängligt. Jag satt just och tittade på en film i all stillsamhet och upptäckte att jag byggt en borg av mitt halloweengodis.

Det är lite som de där människorna som får för sig att bygga en modell av uppsala domkyrka i tändstickor eller sockerbitar. Mitt medium för kreativitet är tydligen en frånkopplad hjärna och en skål lakritsbitar.

Not with a bang but a whimper.

Jag har svårt för att blogga.

Efter ett halvår tenderar inläggen att bli kortare och komma mer och mer sällan. Delvis beror det på att jag inte lever ett särskilt händelserikt, eller för den delen, intressant liv. En annan anledning är att jag är fruktansvärt lat och inte fungerar väl ens med självpåtagna rutiner.

För att illustrera min poäng tänkte jag berätta lite om mig själv. Jag är 25 år och förstaårsstudent på universitetet. För tredje gången. I'm just that good.

Men av någon anledning kände jag för att blogga igen. Jag har inga större illusioner om att bli populär (jag kan inte ett jota om mode), men det känns bra att mina tanka finns tillgängliga, bara ifall.

Händelsen som utlöste skrivlustan är en online-auktion. Mina föräldrar har upptäckt glädjen i att buda på krafs utan att kliva utanför dörren, så emellanåt får jag samtal hemifrån i stil med:

"Hej, behöver du ett antikt samuraisvärd?"

Pappa har en grej för afrikanska masker, spjut, sköldar och annat jox någon träsnidare kan pracka på turister. Problemet är att hans favoritsida inte har någon utlämning i Göteborg ("och jag tänker banne mig inte betala X kr för frakten"), så gissa vem som får glädjen att agera mellanförvaring åt allsköns krimskrams? Just precis.

Så där satt jag på bussen med en meterhög trästatyett föreställande en gubbe med en erigerad penis och ett otäckt flin i mitt knä och plötsligt kände jag ett behov av att berätta om detta för någon.

Därför har jag nu startat en ny blogg.

Vi får se hur detta går.