Perkele

Anklagade min nya antiperspirantdeo för att vara crap, men nu såg jag att det satt ett genomskinligt innerlock över själva stiftet. Så nu anklagar jag min nya antiperspirantdeo för att avsiktligt försöka få mig att framstå som korkad i stället.

Fuck you, deo.

Teknikens dunder

Efter att min gamla mobil helt oväntat tog ett bad i toaletten* har jag nu fått skaffa en ny. Eftersom jag inte kan stå emot grupptryck blev det en smartphone, men inte en iPhone eftersom de enda appleprodukter jag ägt visat sig ha en livslängd motsvarande ett paket filmjölk. Min första iPod bestämde sig för att ta en permanent semester efter mindre än två veckor. Ändå försöker folk ideligen pimpa ut både Apple och Steve Jobs till mig mer eller mindre konstant. Det är så man kunde tro att Apple inte har egna reklamare utan bett sina groupies att försöka hjälpa till.

Men nu har jag en ny slick liten leksak med alla funktioner jag aldrig visste att jag behövde. Väldigt flashigt med touchscreens, men det hade varit mer praktiskt om jag inte vart född med fem prinskorvar på varje hand. Scenen som utspelar sig när jag skall försöka använda eländet är helt fantastisk. Den närmsta jämförelsen för när jag desperat står och tummar mobilen och mumlar en bön på temat "men nej, varför... jag tryckte inte där, jag vill scroll... men vaf..", är en artritisk neanderthalare som försöker spela orgel. Det är svårt att känna sig mindre low-tech än när man inte kan hantera en funktion som uppstått för att göra saker enklare.

Urf durf från grottan och gott nytt år.

* Eftersom detta ofrånkomligen händer efter besöket står man där paralyserad medan man försöker bestämma sig för om man skall spola eller gräva.

Back in business

Jag tog ett tidigt juluppehåll för att åka upp och förgylla släktens tillvaro med min närvaro och efter det har jag mer eller mindre känt mig tvingad att hålla mig borta från internet. Det som skrämt bort mig är främst löpsedlarna. Jag har redan tidigare ondgjort mig över hur de haussat upp vår pittoreska lilla köldknäpp, men sedan gick det än mer över styr och det är först nu jag känt mig stark nog att kommentera vidare.

Så, scenariot strax innan julafton var "jävlars, det är snö och skit och Sverige som ligger vid ekvatorn är helt oförberett på denna bizarra tilldragelse". I Malmö stod tågen still, bussarna var försenade och det var närmast ett krigstillstånd som rådde. I alla fall om man får tro tidningarna. Vet ni vem som inte var försenad? Brevbäraren, och han fick ändå försöka kryssa genom snödrivorna på sin cykel jämngammal med finska vinterkriget. Rent allmänt verkar malmöborna inte ge upp cykeln för mindre än lava eller att det regnar armeringsjärn.

Att någons farmor ger sig ut på sin cresent med hjul tunnare än mitt skägg förtar bilden av den katastrofsituation som löpsedlarna gapar om, eller hur?

I övrigt har inte mycket hänt. Föräldrar och föräldrahem är sig likt och de eviga fejder som pågår på en gata med ett dussin hushåll inträffar fortfarande med en tröttsam regelbundenhet. Naturligtvis är mina släktingar i centrum av det hela, som vanligt. Man kan tycka att någon form av självinsikt borde kunna dras av det faktum att de i tio år varit den utlösande faktorn i varje småsint liten grälsjuk dispyt som utspelat sig i området, men icke.

Turligt nog rör det sig i år om en intern stridighet och jag slapp genomlida Kalle anka och tråkig juldagsmiddag. Huzzah!

Programmet Grannfejden (eller vad det nu hette) hade kunnat göra ett halvdussin program här och sparat sjuka mängder pengar på att de bara kunnat stå på en fläck och låtit magin flöda, så att säga.

Jag tror att släkt är cirkel nummer sex i helvetet.

Hemresan

Juletider har utöver de vanliga krämporna en fasa som den tycks dela med andra högtider och större ledigheter, nämligen den obligatoriska resan till föräldrahemmet för att visa päronen att man lever. Det hela följer ett program med tightare koreografi än en genomsnittlig balett och kan enkelt delas upp i ett antal mindre akter.

Akt ett: Bokningen

Att boka biljetter är något jag gillar att göra kvällen innan. Är det någonting jag avskyr är det att bygga min dag kring ett orubbligt schema. Om du inte gillar att anlända vid halv fyra efter att ha tillbringat dagen med att byta tåg i allsköns små avkrokar fungerar detta inte under storhelger. Så du får vackert försöka fundera ut vad som skulle passa din rytm en månad eller två i förväg och att inte grimasera allt för mycket när du ser vad kalaset kostar.

Akt två: Packningen

När jag packar följer jag en precis metod för att samla ihop sakerna man kan tänkas behöva ha med sig inför en resa. Det börjar sent kvällen innan med att jag går och samlar plagg i små högar efter att ha luktat på dem för att konstatera deras gångbarhet. Därefter tappar jag fokus och går och gör något annat resten av kvällen. En timma innan jag skall iväg följer en panikrusning där jag kastar slumpmässigt valda ting mot bagaget tills jag kommit upp i en ansenlig hög med kläder och annat. Därefter försöker jag klämma in så mycket jag kan i bagaget och plockar gradvis ut fler saker tills jag med våld kan få igen väskan. Därefter går jag och gör mig i ordning. Fem minuter innan jag skall iväg kommer jag ihåg viktiga papper, laddare och annat jag inte klarar mig utan och försöker klämma ner dem också. Färdig!

Akt tre: Att hinna med tåget

Att försöka att komma i lagom tid till stationen är något av en konst. I vanliga fall hade du enkelt kunnat vandra i ungefär rätt riktning och problemet hade vart löst, men nu har du en väska full med blytackor med dig och detta alternativ går därför bort. I stället måste du underkasta dig lokaltrafikens nyckfulla gudar och det är här det krångliga kommer in i bilden. Om du helt kallt antar att allt kommer att klaffa kommer bussen vara sen. Slänger du i stället in extra marginaler kommer trafiken flyta på eller så hinner du av en slump med en försenad buss och får därför spendera en halvtimme med att slänga dig ur vägen för kvinnor med barnvagnar (vi är sju miljarder nu, att du lyckats föröka dig gör dig inte till något viktigt) och folk som går i onaturliga tempon (lååååångsaaaamt) och helt ignorerar flödet av människor omkring dem.
Det är ett vågspel.

Akt fyra: Tågresan

Denna akt kommer inte att bitcha om förseningar eller liknande, jag är mer kreativ än så i min klagolåt. Nej, vad jag verkligen retar mig på är designen på vagnarna. Någonstans sade någon designer att det kunde vara en häftig idé om man kunde göra som salongsbord med säten vända in mot bordet så att grupper av resenärer kan umgås med varandra och öka trevnaden under resan. På planeringsstadiet gick sedan någonting väldigt, väldigt fel. Som hämnd för något satte de fyra människor vända mot varandra men gav dem bara benutrymme för två. Så varje år händer samma sak, jag klämmer mig genom vagnen och letar efter mitt säte. Jag kommer närmare och närmare salongsborden och hoppas mot alla odds att min plats ligger bortom dessa.

Ofrånkomligen är jag först på plats, slår mig ner och väntar med en sjunkande känsla i magen. Naturligtvis är mina medresenärer tilltagna antingen i längd eller bredd och ofta en kombination av båda två. En annan intressant detalj med designen är att sätena i princip saknar lutning eller skålning för stöd av ryggen. Så nu får jag spendera fyra timmar med att skruva obekvämt på mig och försöka hitta en sittställning som gör att jag får stöd för ryggen och samtidigt lyckas hitta en ledig bit golvyta att göra av mina ben på. Tack som fan för salongsborden, chefen. Utan dem hade jag inte kunnat utbyta besvärade blickar och grimaser med giraffmannen mitt emot.

Akt fem: Ankomsten

Detta är den kortaste av akterna, men känns alltid som den längsta. Vid det här laget är du svettig av att ha suttit hopkurad efter att ha förlorat armbågsfäktningen med din stolsgranne, du har ont i ryggen och du förbannar den dag du korsat vägar med gruppen av medelålders damer på utflykt (aka "tjejgänget" eller "flickorna").

Vem denne sataniske kreatör än var så hade han antagligen en manisk blick som sade: "Låt oss göra dem högljudda! Låt oss göra dem aningen berusade på rödvin! Låt oss ge dem ett skratt som en flock fiskmåsar över ett kadaver! Ahahahahaha!"

Så nu står du och väntar på att valfri släkting skall sladda in på stationen och hämta upp dig. Tåget är troligen några minuter försenat, men det gör ingenting för din skjuts är ännu mer sen. Antagligen satte de sig i bilen precis i samma sekund tåget rullade in på stationen. De har ringt dig upprepade gånger på vägen för att fråga när du är framme. Du ringde dem både innan och under resan för att meddela din akomsttid, men likt killen i memento är det inget som fastnar. Sedan när du väl kommit fram till föräldrahemmet och hunnit sätta en fot över tröskeln är det dags att umgås! Att du likt en hemvändande soldat med posttraumatiskt stressyndrom helst vill låsa in dig i ett rum för att bearbeta upplevelserna har ingen som helst bäring på dem.

Och stannar jag hemma blir det ingen ände på gnället, men god jul för all del, era kräk.

Manliga upptåg

Detta inlägg kan mycket väl vara skälet till att internet skapades i första början. Det kan inte bli mycket bättre och vi kan nu återgå till att skicka brev och shoppa på det gamla goda viset. Det enda problemet är att det på internet är svårt att ringa in och bygga ett minnesmonument på platsen för historiska (hysteriska) händelser.

På samma sätt är det svårt att gå tillbaka till saker man felaktigt fått för sig och uppskattat för dess egen sak. För att illustrera vad jag menar:

Häromdagen nämnde en väninna att hennes arbetsgivare nu beställt in skyddsvästar och knivhandskar. I fem underbara sekunder hade hade jag en bild bakom näthinnan som var helt fantastisk, en bild av improviserade vapen tagna ur postapokalyptiska filmer, asiatisk action (där fysik och praktikalitet behandlas med avsmak) och datorspel. Sedan insåg jag naturligtvis vad det var hon menade, men minnet av de fem sekunderna var helt klart värd den kommande besvikelsen.

Jag misstänker att det är något väldigt pojkaktigt över det hela. Vi växer egentligen aldrig upp, vi blir bara längre och hårigare. Jag tror inte det finns många som skulle tacka nej till en eldkastare om vi blev erbjudna en. Att hälften av oss inte skulle ha möjlighet eller mod att använda den hör inte saken till. Att den andra halvan utan tvekan skulle lyckas sätta eld på antingen sig själva eller en skog har inte heller med saken att göra, eldkastaren vore fortfarande det bästa som hänt oss. För en kort stund hade vi kunnat komma undan från vår alldagliga tillvaro och uppleva vårt egentliga kall; att vara Surt, Mixcoatl eller Pelé inkarnerad.

För kan vi inte vara Batman så kan vi åtminstone vara en gud av eld och förstörelse. Det är troligen så vi upptäckte elden. För tusentals år sedan såg någon en skog brinna ner efter ett åsknedslag eller en vattendroppe som fokuserat ljuset rätt och utbrast:

"Coolt! Jag vill kunna göra sådär!"

Och det är ungefär allt man behöver veta om ena halvan av mänskligheten.

Lystring

Detta är ett allmänt informationsmeddelande. Expressen har nu uppgraderat 'snökaoset' till 'dödskylan'. Detta är den näst högsta nivån i vädervarningssystemet och folk uppmanas att vara rädda, men köpsugna.

Jag gillar även hur köld tydligen mäts i antalet döda i Polen. Det är inte direkt det enda dödsrekordet från andra världskriget på polsk mark. Man får hoppas att de nöjer sig med kylan.

In medias res

Internet tenderar att öka effekten av något. Roliga saker görs ännu roligare och dåliga saker blir sämre. Alla som bildsökt något och uttryckt sin önskan lite slarvigt vet dessutom att det inte finns någon övre gräns för hur äckligt någonting kan göras med internets hjälp.

Vad jag tänkte prata om i det här fallet rör en sak ur kategorin dåligt, nämligen tidningar. Redan från start har vi en hög cellulosa innehållande kändisskvaller, feltolkningar och snedvridna budskap. Detta bortser dessutom från att vi i vår hand har en sorts Guinness rekordbok för illdåd, dumheter och allmänt otrevliga ting. Det enda skälet till att köpa en är för att ha något att banka på teven med, när den visar något förjäkligt.

Sedan reste sig internet upp, pekade och utbrast 'Detta är riktig skit och jag vet hur vi kan göra det sämre!'

Sagt och gjort så införde de kommentarsfält till artiklarna. I nyhetssegment brukar de ofta ta in ett kort klipp som visar någon medelsvensson och hur han/hon påverkas av detta. I tidningen åtföljs varje artikel av fem hundra medelsvenssons som ältar sina vanföreställningar, bizarra ställningstaganden och i värsta fall försöker vara roliga.

Jag avskyr konspirationsteorier, jag fullkomligt hatar dem. Folk tror att regeringar drar i trådar till höger och vänster och sedan sopar det under mattan, när alla vet att en genomsnittlig statsapparat, så frekvent att det verkar avsiktligt, lyckas fumla till de saker de gör helt öppet. Innan nättidningar fanns så kunde man leva trygg i förvissningen om att det bara var jänkare bosatta i ett torp i bergen, tillsammans med fyra hagelbrakare och ett får som kunde tro så urbota dumma saker. Tack vare kommentarsbilagorna har jag nu fått reda på att det inte finns något som är för vansinnigt för att folk boende i ditt närområde skall kunna tro på det.

Även om man nu bortser från de människor som verkar vara uppfödda på hembränt och därför lider av hjärnskador finns det en hel del som kan ge en migrän. En klassiker är folk som är så indoktrinerade av ett politiskt ställningstagande att ett land med motsvarande värderingar inte kan göra något fel. Jag har även fått reda på att det inte finns någon politisk värdering i något land som inte har anhängare i Sverige. Häromdagen såg jag exempelvis folk på fullaste allvar ta Nordkorea i försvar. Nordkorea! Att tycka att Nordkorea har utrymme för ett par reformer borde lämpligen vara det minst kontroversiella uttalandet någonsin i ett samtal om politik. I ren naivitet trodde jag att detta var de politiska värderingarnas minsta gemensamma nämnare, en sorts joker att spela om man inte kände för att hamna i gräl den dagen, men icke så!

Jag kommer nog aldrig att göra mig känd som någon som är full av hopp inför mänskligheten, men internet hjälper inte direkt till.

Fuck

Jag har fyra timmar att slå ihjäl.

Det snöar utav bara helsicke idag och resan till universitetet var som 'Mad max' och 'Flykten från new york' kombinerat. Jag vill inte försöka överdriva på något vis, men mina bedrifter tar sig närmast legendariska proportioner när jag kämpar mot den vägg av snö som färdas horisontellt längs med gatorna. Vi har ju av pressen blivit informerade om att det är snökaos och livsfarlig kyla.

Och bussarna sedan. Hamnar en snöflinga på gatan går hela lokaltrafiken i däck och situationen hjälps inte ett dugg av passagerarna. Reaktionen på en buss uppdykande är samma som när livbåtarna börjar firas ned från Titanic, samma som när folk försökte klämma sig på sista helikoptern ut ur Saigon, eller när folk försökte ta sig ut ur Ostpreussen '44-45. Om jag säger trängsel är hälften inte sagt.

Vad är det med bussar som gör att folk plötsligt börjar bete sig som panikslagna nötkreatur? Folk klämmer sig framför, trycker på bakifrån och skulle utan att tveka trampa ner någons farmor för att hinna före och få en sittplats. Jag känner mig extremt billig om jag försöker, det är lite som att sälja ut sig för ett sketet säte, så jag får ofrånkomligen stå.

Så när jag slutligen kommit fram och unnar mig en segrares kopp kaffe i fikarummet möts jag av frågande blickar av institutionssekreteraren.

"Vad gör du här?"

"Öhhh.... föreläsning?"

"Den är inställd, jag skickade ut ett mail för ett tag sedan."

Jo, för det första jag gör när jag stiger upp är att boota upp datorn och kolla mailen. Mitt falling down-moment låg inte långt borta i det läget.

Så har någon något förslag på hur jag skall slå ihjäl fyra timmar?