Stilla natt

Jag har ganska svårt för traditioner och inte minst julen. Släkt är bra, men bara i lagom doser och julen är i sig en överdos på samtliga inblandade komponenter. Julmaten varar en vecka längre än högtiden och folk skall överallt ge en julhälsningar med maniskt uppskruvade grin (av den typ man annars ser när det vankas solsken en eftermiddag i augusti). Jag är dessutom säker på att jag inte är den enda som lagt märke till att julpyntet åker fram tidigare för varje år. Jag räknar med att år 2045 så kommer affärernas säljlusta gått så ur fas med verkligheten att de i slutet av november sätter upp nästa års julprydnader.

Det jag verkligen, verkligen har svårt med är de som fortfarande tycker att de där eländiga disneyklippen gör julafton. En släkting till mig garvar lika hårt över den där jävla schackfärgen varenda år, så att hela släkten skall fösas in framför teven för att beskåda eländet är en självklarhet för honom. Kalla mig gärna för en grinch, men där och då överväger specifika delar av min panikande hjärna att kniva honom i rent självförsvar.

Tack och lov så har man växt ifrån presentandet så att man slipper fejka tacksamhet över något krafs ens faster, som tycks tro att man är en 56-årig kanslist, givit en. Jag har fortfarande kvar en igelkott i glas någonstans. Det var tydligen vad hon såg framför sig när hon funderade över vad en tioåring kan tänkas vilja ha.

Nåja, det kunde vara värre. Jag har med bred marginal passerat den gräns som skiljer mig från vuxendrickat, så jag kan åtminstone dränka min ångest.

God jul och så vidare.