Blast from the past.

Idag fick jag ett reklamblad från ett företag som vill ordna klassåterträff för min högstadieklass. Allt jag behöver göra är att slänga iväg 500 spänn till deras konto så sköter de resten. Cynikern i mig noterade att det inte stod något om vad som händer med stålarna ifall festen inte blir av. Surt om man är den enda nostalgikern i en klass av cyniker.

Inbjudan/reklambladet informerade även om att det snart kommer att skickas ut klasslistor och massa annat. Dessa utskick kommer kvickt följa sin föregångare i runda arkivet.

Jag hyser inget agg mot min gamla skolklass eller någonting, jag är bara ointresserad av att bli ihopparad med ett antal främlingar som tror att de vet något om en. And lets get this straight, vi är främlingar. Det enda gemensamma vi har är skit som hänt någon i tidiga tonåren och alla som haft att göra med femtonåringar vet att de sällan har något vettigt att bidra med. Vi har även samtalet "Så vad gör du nuförtiden? Åfan?" att välja på, vilket är en cirkel av helvetet bara i sig. Då måste man plötsligt låta engagerad över främlingens karriär också. "Så du är en golvsopare i Flen? Wow! Och hur är det?"

Så vi kommer att prata tonårsminnen. Och eftersom ingen av oss hade med varann att göra efter skolan kommer det bara vara skolminnen. Det enda intressanta skolminnet jag har var det år jag ägnade mig åt att bryta ner min engelskalärare psykiskt*. Sedan kommer vi att uppdatera varann om vad vi gör numera. Därefter kommer vi inte att ses igen. Oh, ja låter helt fantastiskt. Men vet ni, jag köper hellre en häftapparat (49.90:-) och ägnar en kväll åt att häfta fast min pung i väggen. Det låter aningen mindre plågsamt.

Det enda som vore mer tragiskt vore att komma dit och upptäcka att de inte är främlingar utan exakt samma personer som de var när de gick i högstadiet. So count me out.




*Vad du som en självosäker kvinna i medelåldern inte vill ha är en intelligent unge som inte bara kan, utan är rejält uttråkad av dina stenciler.