För flera år sedan jobbade jag på ett kontor i en stad i ett land. På det här kontoret var man väldigt mån om att undvika förslitningsskador och den allmänna igor-hållning man får av att sitta lutad över en dator vid ett skrivbord, åtta till fem varje dag, för evigt. Lösningen på problemet låg i lite gymnastik och för detta ändamål fanns en kasettbandspelare med tillhörande gymnastikband. Singular. Ett band. Två gånger dagligen. VARJE DAG.
Gud så jag hatade det där förbannade bandet. Mitt hat överskuggade tillochmed det damen som upplåtit sin röst som "instruktör" för eländet kände, och hon hatade det, tro inget annat. Hennes röst var så extremt överpedagogisk och tillkämpat hjärtlig att det kändes som om man fått örat ingnuggat med varmt bajs. Kombinera detta med det mest sataniska hopkok av fruktansvärda åttiotalsdängor av b-sidesklass och du har inget mindre än ett tortyrinstrument. Efter tre månader av daglig kur enligt guantanamo-modellen kändes det som om någon stack nålar i hjärnan på mig varje gång det vankades paus.
Vid det här laget kunde jag alla övningar och alla låtar utantill. Jag tycktes dock vara den enda som hade förmågan att tröttna. En överväldigande majoritet av kontorsveteranerna slöt upp på ett nästan religiöst vis vid pauserna. Jag kan inte säga så mycket om själva gymnastiserandet eftersom kontorsgymnastik traditionellt utförs på ett sätt som får en att framstå som stelopererad från öronen och neråt. Men på med det där skrapande eländet till kasett och högt som satan så att alla hör, trots att de överväger mord för att slippa.
Ett halvdussin år senare sitter jag och jag tar en kopp kaffe. Caféets radio börjar plötsligt spela Jennifer Rushs lustmord av Ave Maria och jag håller på att sätta mitt kaffe i halsen samtidigt som illmaåendet slår över mig. Im back in the jungle, fighting for my sanity.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar