Aldrig glänsa

Mina matlådor utgör en av de där små hjärtskärande förlusterna vardagen tynger en med. Jag gillar att laga mat och trixa runt i köket och gillar även att utsätta andra för det jag skapat. Varje gång det vankas utflykt och matlåda försöker jag därför halvt undermedvetet att svänga ihop den mest avancerade kalla mat jag kan komma på, i ett patetiskt försök att fiska komplimanger för min oerhörda talang. Det är mitt hells kitchen if you will.

Så kvällen innan avfärd flänger jag runt som en idiot och donar och försöker desperat att garnera och att bygga upp min måltid på ett estetiskt tilltalande vis. Jag rullar ihop, duttar på och balanserar. Min talang för detta kan bara uttryckas i negativa termer. Jag kan laga avancerad och god mat, men inte ens med livet på spel skulle jag lyckas få upplägget att eleveras över skolköksnivå. Det hindrar mig aldrig att försöka, men förr eller senare ger jag upp, stoppar in min matlåda i kylen och går och lägger mig.

Det mesta därefter brukar vara en suddig dimma av tidigt uppvaknande, att med hjälp av ett halvöppet blodsprängt öga försöka manövrera in fötterna i rätt sko och sedan genomlida första delen av vad det nu är för gudsförgäten plats man straffats att uppleva. Men till slut närmar det sig, mitt ögonblick att glänsa. Medan alla går igenom den traditionella dansen av att rota fram sin egen mat och öppet ögna vad andra har med sig plockar jag med en konstfärdigt nonchalant min mitt mästerverk ur väskan....

....Och ofrånkomligen så har maten jag lagt så stor möda på att laga hamnat underst i högen av väskor och kastats omkring tills innehållet i min lunchlåda ser ut som resterna i en komposthink.
Varje gång känns det lite som att alla i gruppen gemensamt hjälpts åt att bajsa mig rakt i hjärtat.

Denna gången består min matlåda av en bit frysköpt paj och en delicatoboll.