Jag vet inte om det är för att jag är ett legitimerat förortsbarn eller för att min inskrivningsförrättare bestämde att jag skulle göra lumpen åt mig, men jag är väldigt bra på att känna igen explosioner.
För ett år sedan eller så var det någon som under en helgnatt försökte spränga en svartklubb.
Under det tillfället satt jag och spelade tevespel med en vän och vi båda hör en rejäl smäll eka över hamnen.
Min vän: "Åskar det?"
Jag (upptagen med att försöka skjuta ihjäl så många datoranimerade människor som möjligt): "Nej, det där var en explosion."
Min vän: "Nej, alltså. Det small till utifrån."
Jag: "Mm... jag vet. Det var en explosion. Är väl en bomb eller något."
Varpå min vän ger mig en blick som om jag kom från en annan planet.
Ni vet den där scenen framåt slutet i alla krigsfilmer där den ärrade veteranen med tusenmilablick ställs i kontrast mot den unge rekryten? Gärna genom att någon form av artillerigranat slår ner en bit bort och den unge rekryten slänger sig platt i leran medan den krigströtte veteranen ger honom en blick av avsmak? Det var ungefär den scenen som min väns blick förmedlade.
Nog för att jag hört en del smällar, både när jag var med i kamouflagescouterna och när det sprängts för gruvdrift, men det är inte precis så att jag kämpat mig genom Europa i kampen mot nazismen.
Kanske har jag en väldigt säregen version av absolut gehör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar