Detta kanske inte verkar som ett vidare dramatiskt eller kontroversiellt uttalande, men det är för att ni inte känner mig. Min personlighet ligger någonstans mellan cynisk och "flytta ut i ett torp i skogen och skjut efter eventuella bärplockare som förirrar sig in på ägorna".
Trots detta trivs jag rätt bra. Jag har genom chockterapi på en studentkorridor kommit över känslan av att vara huvudpersonen i min egen dokusåpa och till och med vant mig vid att ytterdörrarna i byggnaden närmast verkar fungera som klanglådan på en gitarr. Jag kommer till och med rätt bra överens med grannarna, på det svenska sätt som innebär att man hjärtligt hejar på folk man inte minns namnen på, men springer på i trappan ett par gånger i veckan. Det är ungefär så mycket social kontakt jag känner att jag behöver ha ut av min omedelbara omgivning.
Det finns dock ett undantag och det är grannarna rakt under mig som flyttade in i somras. Det rör sig om ett par i min egen ålder vilket man kunde tro skulle leda till bättre grannrelationer, kanske tom ett hejande varje dag om våra scheman överlappade. Så blev dock inte fallet. De hänfaller nämligen i en annan stereotyp, nämligen folk som behandlar dig som om du vore ett spöke. Jag hälsar, men får knappt en mött blick tillbaka. Detta är frustrerande nog i sig, men det hela kommer lite till sin spets när en viss händelse läggs i vågskålen.
Strax efter att de flyttat in skulle jag iväg och stod på uppfarten och väntade på att bli upplockad av en vän med bil. När jag står där och väntar blir jag medveten om kvidanden som tycks härröra från någonstans bakom och ovanför mig. Efter att det nått en nivå där jag inte längre kan ignorera det vänder jag mig om och jovisst, det är de nyinflyttade grannarna som med ett fönster på glänt "inviger" lägenheten. Jag känner inte killen, men han verkar veta vad han skall göra då kvidandet gradvis övergår till rena djuriska stönanden. Det är då min telefon ringer.
Utan att tänka svarar jag och inleder ett samtal med vad som visar sig vara min chef. Tonen och tempot på samtalet börjar raskt gå knaggligare och knaggligare för varje extra högt stönande som letar sig fram genom etern. Jag vet inte varför, men min initiala reaktion är att försöka låtsas som om ingenting var fel, vilket är väldigt svårt när sex ljudligt händer i bakggrunden. Jag tror inte på telepati, men jag kunde bokstavligen höra tanken "vad fan gör han" rota sig i hjärnan på chefen. Till slut fick jag ge upp, avbryta mig och förklara exakt hur det låg till, ackompanjerat av slutet på ett av ljuden att döma, lyckat samlag.
Så i min trappuppgång har jag grannar jag inte hört ett ord av, men däremot hur de låter när det går för dem. Det orättvisa i sammanhanget är att jag anser att det är de som borde vara obekväma när de stöter på mig i trappan och inte tvärtom.
Är det någon som vet vad ett torp kostar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar