Hemresan

Juletider har utöver de vanliga krämporna en fasa som den tycks dela med andra högtider och större ledigheter, nämligen den obligatoriska resan till föräldrahemmet för att visa päronen att man lever. Det hela följer ett program med tightare koreografi än en genomsnittlig balett och kan enkelt delas upp i ett antal mindre akter.

Akt ett: Bokningen

Att boka biljetter är något jag gillar att göra kvällen innan. Är det någonting jag avskyr är det att bygga min dag kring ett orubbligt schema. Om du inte gillar att anlända vid halv fyra efter att ha tillbringat dagen med att byta tåg i allsköns små avkrokar fungerar detta inte under storhelger. Så du får vackert försöka fundera ut vad som skulle passa din rytm en månad eller två i förväg och att inte grimasera allt för mycket när du ser vad kalaset kostar.

Akt två: Packningen

När jag packar följer jag en precis metod för att samla ihop sakerna man kan tänkas behöva ha med sig inför en resa. Det börjar sent kvällen innan med att jag går och samlar plagg i små högar efter att ha luktat på dem för att konstatera deras gångbarhet. Därefter tappar jag fokus och går och gör något annat resten av kvällen. En timma innan jag skall iväg följer en panikrusning där jag kastar slumpmässigt valda ting mot bagaget tills jag kommit upp i en ansenlig hög med kläder och annat. Därefter försöker jag klämma in så mycket jag kan i bagaget och plockar gradvis ut fler saker tills jag med våld kan få igen väskan. Därefter går jag och gör mig i ordning. Fem minuter innan jag skall iväg kommer jag ihåg viktiga papper, laddare och annat jag inte klarar mig utan och försöker klämma ner dem också. Färdig!

Akt tre: Att hinna med tåget

Att försöka att komma i lagom tid till stationen är något av en konst. I vanliga fall hade du enkelt kunnat vandra i ungefär rätt riktning och problemet hade vart löst, men nu har du en väska full med blytackor med dig och detta alternativ går därför bort. I stället måste du underkasta dig lokaltrafikens nyckfulla gudar och det är här det krångliga kommer in i bilden. Om du helt kallt antar att allt kommer att klaffa kommer bussen vara sen. Slänger du i stället in extra marginaler kommer trafiken flyta på eller så hinner du av en slump med en försenad buss och får därför spendera en halvtimme med att slänga dig ur vägen för kvinnor med barnvagnar (vi är sju miljarder nu, att du lyckats föröka dig gör dig inte till något viktigt) och folk som går i onaturliga tempon (lååååångsaaaamt) och helt ignorerar flödet av människor omkring dem.
Det är ett vågspel.

Akt fyra: Tågresan

Denna akt kommer inte att bitcha om förseningar eller liknande, jag är mer kreativ än så i min klagolåt. Nej, vad jag verkligen retar mig på är designen på vagnarna. Någonstans sade någon designer att det kunde vara en häftig idé om man kunde göra som salongsbord med säten vända in mot bordet så att grupper av resenärer kan umgås med varandra och öka trevnaden under resan. På planeringsstadiet gick sedan någonting väldigt, väldigt fel. Som hämnd för något satte de fyra människor vända mot varandra men gav dem bara benutrymme för två. Så varje år händer samma sak, jag klämmer mig genom vagnen och letar efter mitt säte. Jag kommer närmare och närmare salongsborden och hoppas mot alla odds att min plats ligger bortom dessa.

Ofrånkomligen är jag först på plats, slår mig ner och väntar med en sjunkande känsla i magen. Naturligtvis är mina medresenärer tilltagna antingen i längd eller bredd och ofta en kombination av båda två. En annan intressant detalj med designen är att sätena i princip saknar lutning eller skålning för stöd av ryggen. Så nu får jag spendera fyra timmar med att skruva obekvämt på mig och försöka hitta en sittställning som gör att jag får stöd för ryggen och samtidigt lyckas hitta en ledig bit golvyta att göra av mina ben på. Tack som fan för salongsborden, chefen. Utan dem hade jag inte kunnat utbyta besvärade blickar och grimaser med giraffmannen mitt emot.

Akt fem: Ankomsten

Detta är den kortaste av akterna, men känns alltid som den längsta. Vid det här laget är du svettig av att ha suttit hopkurad efter att ha förlorat armbågsfäktningen med din stolsgranne, du har ont i ryggen och du förbannar den dag du korsat vägar med gruppen av medelålders damer på utflykt (aka "tjejgänget" eller "flickorna").

Vem denne sataniske kreatör än var så hade han antagligen en manisk blick som sade: "Låt oss göra dem högljudda! Låt oss göra dem aningen berusade på rödvin! Låt oss ge dem ett skratt som en flock fiskmåsar över ett kadaver! Ahahahahaha!"

Så nu står du och väntar på att valfri släkting skall sladda in på stationen och hämta upp dig. Tåget är troligen några minuter försenat, men det gör ingenting för din skjuts är ännu mer sen. Antagligen satte de sig i bilen precis i samma sekund tåget rullade in på stationen. De har ringt dig upprepade gånger på vägen för att fråga när du är framme. Du ringde dem både innan och under resan för att meddela din akomsttid, men likt killen i memento är det inget som fastnar. Sedan när du väl kommit fram till föräldrahemmet och hunnit sätta en fot över tröskeln är det dags att umgås! Att du likt en hemvändande soldat med posttraumatiskt stressyndrom helst vill låsa in dig i ett rum för att bearbeta upplevelserna har ingen som helst bäring på dem.

Och stannar jag hemma blir det ingen ände på gnället, men god jul för all del, era kräk.