Back in business

Jag tog ett tidigt juluppehåll för att åka upp och förgylla släktens tillvaro med min närvaro och efter det har jag mer eller mindre känt mig tvingad att hålla mig borta från internet. Det som skrämt bort mig är främst löpsedlarna. Jag har redan tidigare ondgjort mig över hur de haussat upp vår pittoreska lilla köldknäpp, men sedan gick det än mer över styr och det är först nu jag känt mig stark nog att kommentera vidare.

Så, scenariot strax innan julafton var "jävlars, det är snö och skit och Sverige som ligger vid ekvatorn är helt oförberett på denna bizarra tilldragelse". I Malmö stod tågen still, bussarna var försenade och det var närmast ett krigstillstånd som rådde. I alla fall om man får tro tidningarna. Vet ni vem som inte var försenad? Brevbäraren, och han fick ändå försöka kryssa genom snödrivorna på sin cykel jämngammal med finska vinterkriget. Rent allmänt verkar malmöborna inte ge upp cykeln för mindre än lava eller att det regnar armeringsjärn.

Att någons farmor ger sig ut på sin cresent med hjul tunnare än mitt skägg förtar bilden av den katastrofsituation som löpsedlarna gapar om, eller hur?

I övrigt har inte mycket hänt. Föräldrar och föräldrahem är sig likt och de eviga fejder som pågår på en gata med ett dussin hushåll inträffar fortfarande med en tröttsam regelbundenhet. Naturligtvis är mina släktingar i centrum av det hela, som vanligt. Man kan tycka att någon form av självinsikt borde kunna dras av det faktum att de i tio år varit den utlösande faktorn i varje småsint liten grälsjuk dispyt som utspelat sig i området, men icke.

Turligt nog rör det sig i år om en intern stridighet och jag slapp genomlida Kalle anka och tråkig juldagsmiddag. Huzzah!

Programmet Grannfejden (eller vad det nu hette) hade kunnat göra ett halvdussin program här och sparat sjuka mängder pengar på att de bara kunnat stå på en fläck och låtit magin flöda, så att säga.

Jag tror att släkt är cirkel nummer sex i helvetet.